"Är uncletom uppväxt på söder med en fotboja?"
(Ok, får väl presentera mig själv lite närmare här ..
)
Njae, men nästan. Jag är uppväxt med en förvirrad new-age period-vegan & hälsofreak till tjeckisk morsa, som ständigt hittade på konstiga saker och använde mig som sitt marsvin för sina biodynamiskt odlade grödor från balkongen. Jag blev berövad mycket av det 'normala' när jag var liten, vilket resulterat i att jag nog blir en mycket lekfull gubbe, tills jag dör.
Jag är född här i Stockholm (på Karolinska), men morsan flyttade ner oss till Malmö, och ett halvår senare till Helsingborg när jag var 6-7 år gammal och skulle börja skolan. Jag gick låg & mellanstadiet där, sen flyttade morsan och jag till Stockholm igen där jag började högstadiet. En av mammas vänninor tutade i morsan att dom skulle starta en vegetarisk restaurant med laserklinik i det nybyggda huset bredvid Söderbingo, men nej. Sen flyttade vi tillbaka till skåne, jag började gymnasiet och vi bodde där ca 3 år, för att sen flytta tillbaka till Stockholm.
Hur som helst, tiden jag bodde i Helsingborg formade mig mest. Min granne Kenny, en pojke kanske 2 år äldre än jag mittemot på gården, kom inrullande på en liten 50cc Honda-cross en solig dag, som han fått av sin pappa. Jag var väl 10 år gammal då och jag ville också ha en cross, så mycket att jag fick ont i magen. Jag fick en hemdator istället!?
Nåt år efter det rullade Kenny in med en helt ny, glänsande grön 80cc Kawasaki! Det var då jag blev mentalt störd på riktigt. Min BigJim hade en cross, typ en 1973 Honda CR250m, jag ritade motorcyklar i skolan, kunde inte fokusera på läxorna, cyklade runt med min lilla skitcykel och låtsades att det var en cross, etc. Så detta i kombination med morsans ideologier är jag uppvuxen i en mardrömsbubbla som ni ute i landet inte har en aning om, hur det kan forma en liten pojke att bli en slags motor-extremist. Kanske lika bra att jag aldrig fick en cross då ..., jag hade iofs en liten ångmaskin.
Dessa dagar ca 40 år senare har jag som tur är ett arbete, ok ekonomi och en förstående sambo (som jag kan skylla det mesta på). Framförallt har jag min egen motorcykel! Men Kenny och hans hojar lever kvar i själen hos mig och gör sig ibland påminda som färskt hackad vitlök. Då går jag ner i garaget, lägger handen på *min* Kawasaki, och säger "MIN HOJ, MIN!!" - Så ja, jag är inte riktigt frisk ännu, 'terapin' är pågående och jag är på bättringsvägen.
Klart det är kulting som jag trodde jag skrev... 
