Att ha skarpladdade vapen riktade emot sig är inte trevligt. Jag föredrar riskerna med kurvor framför vapen men jag kanske är klen.
Det här var sent 80- tidigt 90-tal. I Dublin muckade en Republikan gräl. Med "You´ve still got the six counties" skulle jag naturligtvis spelat dum och oförstående svensk men gjorde misstaget att förstå vad han menade.
Nåväl att min kamrat och jag visade våra pass hjälpte inte, svenska pass är tydligen inte dyra och svåra att få tag i. Vi lyckades dock lämna puben utan problem. Senare på kvällen blev min kamrat hungrig så vi åt lite skräpmat och gick sedan, lätt påverkade längs O´Connel Street. En vänlig kille kommer fram och bjuder oss på fest. Nja, vi har nog festat tillräckligt svarade, vi. Han blev mer påstridig och till slut lite fientlig. Då märker jag att min kamrat inte har sin rygga med sig. Vi springer tillbaka till "matstället" som naturligtvis är stängt. Vi knackar på men nej, de kan inte släppa in oss. Vi pekar på ryggan och vi får hämta den. Bomber i väskor och ryggsäckar var inte ovanliga.
Kamraten skulle söderut och jag upp till Skottland så vi kör västerut till kusten och delar på oss. Ni som hört talas om asfaltsläggare från den här delen av Europa förstår hur en del vägar är. Konstig känsla att köra på en nybelagd väg, värre än en tjälskadad väg hemma. En SportHoj från 60-talet har många nackdelar och en av dem håller nere hastighet i Republiken. När jag passerat gränsen blir asfalten slät hastigheten går upp tills jag använt all markfrigång i en kurva. Tur att det var en vänster och att jag inte fick möte...
När jag kör över floden i Derry/Londonderry
https://en.wikipedia.org/wiki/Derry möts jag av en vägspärr på andra sidan. Hade jag inte stannat hade ni inte läst detta.
Senare på kvällen går jag ut och tar några öl. Polisstationerna är som fort men pubarna ser ut som de gör på de brittiska öarna. Är ensam nu så politik är borta och det bli inte för många pints. Nu är jag lyckligt ointresserad av fotboll men här hade jag tur att Sverige spelade. BROLLin, han heter broLIIIN för H-e. Så hela puben förstod att den okände inte är britt även om jag inte pratar den amerikanska varianten av språket som vi vanligtvis gör i Sverige.
Vanligtvis inga problem, det är en minoritet som bråkar, vi är lika men går till olika kyrkor på söndagarna bara, brukar de flesta säga.
Men här kommer jag i samtal med någon som verkligen hatar. Ett hat som jag aldrig tidigare mött. Ett hat som liknar det i Palestinakonflikten och det hos ISIS men också samma argument som invandrarhatare har i Sverige.
Att jag inte hade något att vara rädd för eftersom jag varken var engelsk, polis, unionist eller något annat hjälpte liksom inte. Hatet i hans ögon...
Skyttegravar grävs i våra hjärtan, mödrar, barn bröder och systrar slits isär...
Jag torkar fortfarande tårarna varenda gång jag lyssnar...
Att Pastor Paisley, som visade ett sådant motstånd, kunde medverka till en försoning visar att det finns hopp för mänskligheten.