Att rycka upp sig och att vara positiv är två olika saker, men det kan vara svårt att höra skillnad på om någon vill vara uppmuntrande eller bara slänger ur sig nåt i förbifarten.
Man får va bitter och gnälla ibland. Det kan vara skönt att rensa ut.
Av någon konstig anledning är jag nyfiken på det här med att runka och skita samtidigt.
Att ta hand om barn är tydligen inte alltid så lätt. Vissa vill och kan inte. Andra kan och vill inte.
Vissa borde inte skaffat barn, men fattar inte. Andra borde skaffat barn, men fattar inte.
I slutändan är det alltid ungarna som straffas. Man kan inte göra mer än att finnas för barn man träffar på samma sätt som man finns för vuxna man träffar. Barn är också människor fast inte så långa.
Lyckades jag sammanfatta allt eller har jag missat nåt?