Småbarnsfarsa på sporthoj

[SwePace]

Har en snart fyraåring och en 8-månaders. Skitjobbigt i perioder såklart med exempelvis sjuka som går mellan barnen och oss vuxna i ibland flera veckor. Nåväl, gnäll blir ingen lyckligare av.

När är det kosher att ta med en unge på motorcykel? Kan mycket väl tänka mig att köpa en Vespa eller liknande om det skulle göra det lämpligare, bara jag/vi får komma ut på nåt som jag kan samla energi av också. Tänker mig att på en Vespa/scooter kan ungen sitta/stå framför en så man har bättre koll. Kanske funkar på de flesta hojar med limpa iofs, en Honda Monkey av senare snitt kanske?

Jag skulle säga att ca 8 år skulle vara ok. Då de fattar att man inte kan kliva av i farten för att klappa kon i hagen man kör förbi. Naturligtvis skiljer det nog sig mellan individer.

(Vet att en instruktör haft med grabben sin bakpå några knix på Tuvängen. Även sett med en annan på Gröndal. Det var en fröjd att se.)

 

[Tegel1432]

Har en snart fyraåring och en 8-månaders. Skitjobbigt i perioder såklart med exempelvis sjuka som går mellan barnen och oss vuxna i ibland flera veckor. Nåväl, gnäll blir ingen lyckligare av.

När är det kosher att ta med en unge på motorcykel? Kan mycket väl tänka mig att köpa en Vespa eller liknande om det skulle göra det lämpligare, bara jag/vi får komma ut på nåt som jag kan samla energi av också. Tänker mig att på en Vespa/scooter kan ungen sitta/stå framför en så man har bättre koll. Kanske funkar på de flesta hojar med limpa iofs, en Honda Monkey av senare snitt kanske?

Jag renoverar en gammal moped som jag och min son ska ut och åka på till sommaren. Då kommer han vara fyra år. Blir lugnt tempo på cykelbanor.

MC väntar jag med ett eller två år till.

 

[GuW]

När är det kosher att ta med en unge på motorcykel? Kan mycket väl tänka mig att köpa en Vespa eller liknande om det skulle göra det lämpligare, bara jag/vi får komma ut på nåt som jag kan samla energi av också. Tänker mig att på en Vespa/scooter kan ungen sitta/stå framför en så man har bättre koll. Kanske funkar på de flesta hojar med limpa iofs, en Honda Monkey av senare snitt kanske?

Det beror på hur fort du tänker köra,

Blir du omkörd av lattmorsor med mobilen i en hand på elscykel med barnsadel kan inte jag se att det skulle vara sämre att skjutsa på motorcykel.

Jag skulle sträcka mig till att i hastighet under 50km/h kan man börja skjuta när dom slutar trilla av (det måste man ju dock prova sig fram till)

Det är gott om mammor/pappor som skjutsar på mopeder som går 45, och tittar man ute i världen så är vi Svenskar ganska säkerhetsnojjiga med våra barn.

 

[SwePace]

Jag renoverar en gammal moped som jag och min son ska ut och åka på till sommaren. Då kommer han vara fyra år. Blir lugnt tempo på cykelbanor.

MC väntar jag med ett eller två år till.

Gjorde några mopedturer på typ 5-10 minuter med fyraåringen i somras. En gammal Crescent compact förgyllde dagen för oss, snabbare, skrek hon. ?

Målet var att utan att skrämma få henne van vid farten.

 

[h11maj]

Småbarnsåren hade sina sidor, men nu är det helt sanslöst.
Jag har ingen aning om hur man navigerar med en tioåring som vill bli kallad för hen.

I min enkla värld så är det där grejer som får vänta till hon i allafall blivit 15 och har en rimligare uppfattning.

 

[Tegel1432]

Småbarnsåren hade sina sidor, men nu är det helt sanslöst.
Jag har ingen aning om hur man navigerar med en tioåring som vill bli kallad för hen.

I min enkla värld så är det där grejer som får vänta till hon i allafall blivit 15 och har en rimligare uppfattning.

Påverka eller påverkas. Om inte du sätter normer för dina barn så gör någon annan det.

 

[Hoztic]

För mig har det varit lite påfrestande att vara småbarnsförälder nu under pandemin. Har visserligen bara ett barn, en tös på snart 4år, då det inte blivit som tänkt med tillökningen….

Vi hade en 3-åring från början, och frugan ville ha två barn, så det blev tvillingar. Så det blev inte som det var tänkt med tillökningen här heller. Jag har försökt lära henne det här med kravställning, det är en jävla skillnad på "jag vill ha 2 barn" och "jag vill ha 2 barn totalt"

Har en snart fyraåring och en 8-månaders. Skitjobbigt i perioder såklart med exempelvis sjuka som går mellan barnen och oss vuxna i ibland flera veckor. Nåväl, gnäll blir ingen lyckligare av.

När är det kosher att ta med en unge på motorcykel? Kan mycket väl tänka mig att köpa en Vespa eller liknande om det skulle göra det lämpligare, bara jag/vi får komma ut på nåt som jag kan samla energi av också. Tänker mig att på en Vespa/scooter kan ungen sitta/stå framför en så man har bättre koll. Kanske funkar på de flesta hojar med limpa iofs, en Honda Monkey av senare snitt kanske?

Grabben var strax under 1 år när han åkte med första gången! Då hängde han i en bärsele på mitt bröst och förutom att den brutala fartvinden i 10kmh var lite jobbig så tyckte han att det var grymt kul.

 

[SwePace]

Är det bara jag som blev litet lätt ifrågasättande på BVC när man var där med sin förstfödda som är under ett halvår?

Kommentaren -Du känner ditt barn bäst. Så du får välja hur du ska göra.
Mitt svar. -Nä, jag kan inte ett skit om skit när det kommer till spädbarn. Jag har bara lyckats få ligga och du har ju för bövelen utbildning!

Syskon är som pannkakor. Den första blir alltid litet konstig. ?

 

[Hoztic]

Är det bara jag som blev litet lätt ifrågasättande på BVC när man var där med sin förstfödda som är under ett halvår?

Kommentaren -Du känner ditt barn bäst. Så du får välja hur du ska göra.
Mitt svar. -Nä, jag kan inte ett skit om skit när det kommer till spädbarn. Jag har bara lyckats få ligga och du har ju för bövelen utbildning!

Syskon är som pannkakor. Den första blir alltid litet konstig. ?

Hur reagerade BVC-syrran på det? Vi hade en grymt avslappnad BVC-syrra, trevlig dessutom, men hon sa upp sig efter 3,5 år, så nu har vi en ny och lite grönare. Det finns en äldre BVC-syrra också, som vi undviker. Hon bjussar alltid på någon cm och lite vikt för att vara snäll vid alla vägningar och mätningar, och måste slå upp ALLT i boken, tom att frugan var lite irriterad i juvren av all amning var hon tvungen att slå upp.

Det är ju helt klart mer avslappnat på ett sätt andra gången man blir förälder, ja. Även om arbetsbördan är 4-dubbel med 2 spädisar och en 3,5-åring.

 

[SwePace]

Hur reagerade BVC-syrran på det? Vi hade en grymt avslappnad BVC-syrra, trevlig dessutom, men hon sa upp sig efter 3,5 år, så nu har vi en ny och lite grönare. Det finns en äldre BVC-syrra också, som vi undviker. Hon bjussar alltid på någon cm och lite vikt för att vara snäll vid alla vägningar och mätningar, och måste slå upp ALLT i boken, tom att frugan var lite irriterad i juvren av all amning var hon tvungen att slå upp.

Det är ju helt klart mer avslappnat på ett sätt andra gången man blir förälder, ja. Även om arbetsbördan är 4-dubbel med 2 spädisar och en 3,5-åring.

Hon var nog inte van vid fäder och så små barn hos sig. Blev ställd av min klartext och sen hade vi ett bra samarbete hela min ledighet. Flyttade sen så vi bytte BVC, synd för hon var bra.

Den enda vårdpersonal jag träffat som kunde prata om och ta pappasorg (männens förlossningsdepression) på allvar. Andra hänvisade till öppenpsyk och hade bara mamman i fokus.

 

[Hoztic]

Hon var nog inte van vid fäder och så små barn hos sig. Blev ställd av min klartext och sen hade vi ett bra samarbete hela min ledighet. Flyttade sen så vi bytte BVC, synd för hon var bra.

Den enda vårdpersonal jag träffat som kunde prata om och ta pappasorg (männens förlossningsdepression) på allvar. Andra hänvisade till öppenpsyk och hade bara mamman i fokus.

Näe, vi finns liksom inte med på kartan. Dom frågar ju om man är suicidal, för det har dom väl någon slags rapporteringsskyldhet kring, men är man inte det så släpper dom helt.

När grabben precis hade fötts, efter 56h av värkar, ångest och trötthet, så fick jag inte vara med längre, enligt överhövdingen i förlossningsrummet så var det kränkande (jävligt oklart för vem eftersom frugan ville ha mig där) att jag närvarade, så jag fick sitta i någon slags skamvrå dom 2 första timmarna av min sons liv.

VI hamnade på BB några dagar, och jag hade suttit med grabben i knät flera timmar och måste gå på muggen, så frugan tog över. Precis då klev en häxa in och skällde ut mig för att jag inte avlastade min fru. Min fru fick iofs en avhyvling också, hon skulle gått en amningskurs samma dag som grabben föddes, 10 dagar före plan, så när hon svarade nekande på om hon hade gått någon kurs så vrålade häxan "DÅ KAN DU INGENTING OM DET HÄR!!!!". Trösten var att hon var konsekvent otrevlig så man visste var man hade henne, men hon backade när började förklara för mig hur en sked funkar, då rök någon säkring hos mig och hon insåg att hennes hälsa, eller åtminstone hörsel, kan ha varit i farozonen.

Vi satt i någon timme med avdelningschefen och pratade om det här efteråt, jag fick ihop flera A4 med brister, och hon höll med om allt, och visste på förhand vem häxan var.

 

[SwePace]

Näe, vi finns liksom inte med på kartan. Dom frågar ju om man är suicidal, för det har dom väl någon slags rapporteringsskyldhet kring, men är man inte det så släpper dom helt.

När grabben precis hade fötts, efter 56h av värkar, ångest och trötthet, så fick jag inte vara med längre, enligt överhövdingen i förlossningsrummet så var det kränkande (jävligt oklart för vem eftersom frugan ville ha mig där) att jag närvarade, så jag fick sitta i någon slags skamvrå dom 2 första timmarna av min sons liv.

VI hamnade på BB några dagar, och jag hade suttit med grabben i knät flera timmar och måste gå på muggen, så frugan tog över. Precis då klev en häxa in och skällde ut mig för att jag inte avlastade min fru. Min fru fick iofs en avhyvling också, hon skulle gått en amningskurs samma dag som grabben föddes, 10 dagar före plan, så när hon svarade nekande på om hon hade gått någon kurs så vrålade häxan "DÅ KAN DU INGENTING OM DET HÄR!!!!". Trösten var att hon var konsekvent otrevlig så man visste var man hade henne, men hon backade när började förklara för mig hur en sked funkar, då rök någon säkring hos mig och hon insåg att hennes hälsa, eller åtminstone hörsel, kan ha varit i farozonen.

Vi satt i någon timme med avdelningschefen och pratade om det här efteråt, jag fick ihop flera A4 med brister, och hon höll med om allt, och visste på förhand vem häxan var.

Vilken urbota USEL människa!?

Märkte en stor skillnad mellan första och andra barnet i bemötandet inför och efter förlossning. Nummer två som var fem år senare var mer inkluderande för mig. Även om enskilda i vårdpersonalen nonchalerade mig totalt. Så det har nog blivit bättre men ännu ej bra. Nu finns det kontaktuppgifter till pappagrupp ledd av kurator på BVC.

På förlossning och BB fick jag hjälpa till efter egen förmåga, vilken var begränsad minst sagt, samt förväntades närvara hela tiden. En syrra hämtade till och med pizza och cola åt mig efter 8 timmar när jag inte ville gå iväg för att käka. Det var första ungen. Andra ungen är coronabarn så där fick jag knappt lämna rummet så deltagandet skötte sig självt.

 

[Hoztic]

Vilken urbota USEL människa!?

Märkte en stor skillnad mellan första och andra barnet i bemötandet inför och efter förlossning. Nummer två som var fem år senare var mer inkluderande för mig. Även om enskilda i vårdpersonalen nonchalerade mig totalt. Så det har nog blivit bättre men ännu ej bra. Nu finns det kontaktuppgifter till pappagrupp ledd av kurator på BVC.

På förlossning och BB fick jag hjälpa till efter egen förmåga, vilken var begränsad minst sagt, samt förväntades närvara hela tiden. En syrra hämtade till och med pizza och cola åt mig efter 8 timmar när jag inte ville gå iväg för att käka. Det var första ungen. Andra ungen är coronabarn så där fick jag knappt lämna rummet så deltagandet skötte sig självt.

Hon var bättre lämpad som lägervakt någonstans, ja.

Vi var i Huddinge första gången, och det var rent kaos. Dels fick jag inte äta där, jag fick gå ut och käka. Frugan hamnade på antenatalen först och på kvällningen blev det prat om att flytta in henne på förlossningen. Så jag frågade om jag skulle hinna iväg och käka, och det var iiiiinga problem, det skulle dröja så många timmar så. Jag hann knappt ut genom dörren innan dom kastar frugan i en rulle och springer iväg med henne, hon fick inte ens med sig väska och sånt. Jag fick ett sms om att hon var flyttad, så jag gick till förlossningen och knackade på. Jag presenterade mig och frågade efter min fru, men hon fick inte säga något pga patientsekretess, men jag blev insläppt för att på egen hand leta efter henne i förlossningsrummen

Väl inne på rummet hann jag precis komma in när det springer in en barnmorska(?) och i vild panik skriker "det är kaos här, det är fullt med patienter och vi har ingen personal", sen gick hon in i rummet bredvid och började bråka med mamman där, och det hördes rätt bra pga gemensam toa med 1 tum glipa under dörrarna. Vi funderade på fullt allvar om vi skulle hinna ta oss någon annanstans med bilen.

Andra svängen nu i vintras blev det Danderyd, och trots att vi hamnade på neo så funkade det hyggligt. Det var en speciell upplevelse med akutsnitt och se dom försöka få igång andningen på ena tjejen. Jag fotade för fullt, för jag tänkte att om det inte gick bra, så ville jag i alla fall ha bilder på henne. Stor eloge till personalen på postop, dom var jätteduktiga och tog hand om oss alla 4

Grabben fick faktiskt komma till neo och hälsa på oss, och han blev så besviken över att småsystrarna var bebisar, han hade tänkt sig att dom skulle vara lika stora som pappa så att dom kunde leka med honom

 

[SJP]

Vad fan gör man med en sambo som inte vill vara med sin son?
Visst kan ett småbarn vara lite jobbigt ibland, men för egen del så är det värt det hela tiden. Jag tycker inte att det är jobbigare att ta hand om sonen än att tex vara på jobb, eller städa huset, men att vara med min son ger mig någonting tillbaka på ett helt annat sätt.
Men för sambon är det tortyr när inte allting går automatiskt.
Jag byter de flesta blöjor, lagar nästan all mat, jobbar dubbla timmarna mot vad hon gör. Och finner fortfarande tid att gå ut och gunga, leka i sandlådan, och gå på promenader osv. Jag har även stått för alla nattvak sen ungen föddes snart två år sedan. Han sover dock rätt bra nuförtiden - Jag gör inte det. Jag har även ända körkortet i familjen och är taxiservice åt både sambo och barn. Plus att jag som den vita mansgris jag är står för 75%av inkomsten.
Ändå trots att hon jobbar knappt 60% och en stor del av min inkomst är på tillägg, vilket betyder att jag tappar över 500kr inkomst varje dag jag vabbar (hon får full lön). Så måste jag se till att vabba varje gång ungen är sjuk, för om hon är ensam med honom så är det panik där hemma, och jag blir helt enkelt orolig för att ungen far illa.
Ibland är det lite bättre, men ibland när vi alla är hemma vågar man inte gå och skita 5min, för då har hon fått för sig att det skall bytas blöja eller något och det kan inte vänta på att jag bajsat klart. Och det blir ju för jobbigt förstås och när man kommer ut så ligger dom båda och skriker å lipar på golvet...
Självinsikt finns ju inte heller och ifjol tog vi olika semestertid för att spara på dagisavgift (på sambons begäran). Det gick utmärkt 4v när jag var hemma, men när hon fick semester så tog det inte två dagar innan hon säger att hon "hatar att vara med honom" och att jag skall ta hand om honom istället - fungerar sisådär när dagis är stäng och jag precis kommit tillbaka från semestern mitt i högsäsong.
Resten av semestern så var det panik skrik gap & gråt varje dag när jag for på jobb och varje dag jag kom hem - kanske inte varje men nära nog att det kännas så - Nära nog att tappa all tillit. Från sambon alltså, ibland även från sonen 1år.

Jag har full förståelse för att man kan ha det jobbigt ibland, men det här har liksom pågått i ett och ett halvt år nu.
Det börjar bli jobbigt att planera allt, precis allt, inte efter barnet, utan efter att hon inte ska behöva vara ensam med sin (vår) son.

Och om man nämner något av detta som problem så är man (jag) ju självklart ett satans rövhål. (eller något osmakligare)

För min egen del så skulle jag ju gärna be na dra åt helvete, men jag vill inte råna min son på sin mamma heller.
Framförallt eftersom han vill vara med henne, även om hon inte vill vara med honom. Hon får ofta något psykbryt och sopar iväg någonstans, och sonen frågar försynt efter mamma? - det brister i mitt hjärta åtminstone.

 

[blueridge]

Vad fan gör man med en sambo som inte vill vara med sin son?
Visst kan ett småbarn vara lite jobbigt ibland, men för egen del så är det värt det hela tiden. Jag tycker inte att det är jobbigare att ta hand om sonen än att tex vara på jobb, eller städa huset, men att vara med min son ger mig någonting tillbaka på ett helt annat sätt.
Men för sambon är det tortyr när inte allting går automatiskt.
Jag byter de flesta blöjor, lagar nästan all mat, jobbar dubbla timmarna mot vad hon gör. Och finner fortfarande tid att gå ut och gunga, leka i sandlådan, och gå på promenader osv. Jag har även stått för alla nattvak sen ungen föddes snart två år sedan. Han sover dock rätt bra nuförtiden - Jag gör inte det. Jag har även ända körkortet i familjen och är taxiservice åt både sambo och barn. Plus att jag som den vita mansgris jag är står för 75%av inkomsten.
Ändå trots att hon jobbar knappt 60% och en stor del av min inkomst är på tillägg, vilket betyder att jag tappar över 500kr inkomst varje dag jag vabbar (hon får full lön). Så måste jag se till att vabba varje gång ungen är sjuk, för om hon är ensam med honom så är det panik där hemma, och jag blir helt enkelt orolig för att ungen far illa.
Ibland är det lite bättre, men ibland när vi alla är hemma vågar man inte gå och skita 5min, för då har hon fått för sig att det skall bytas blöja eller något och det kan inte vänta på att jag bajsat klart. Och det blir ju för jobbigt förstås och när man kommer ut så ligger dom båda och skriker å lipar på golvet...
Självinsikt finns ju inte heller och ifjol tog vi olika semestertid för att spara på dagisavgift (på sambons begäran). Det gick utmärkt 4v när jag var hemma, men när hon fick semester så tog det inte två dagar innan hon säger att hon "hatar att vara med honom" och att jag skall ta hand om honom istället - fungerar sisådär när dagis är stäng och jag precis kommit tillbaka från semestern mitt i högsäsong.
Resten av semestern så var det panik skrik gap & gråt varje dag när jag for på jobb och varje dag jag kom hem. Från sambon alltså, ibland även från sonen 1år.

Jag har full förståelse för att man kan ha det jobbigt ibland, men det här har liksom pågått i ett och ett halvt år nu.
Det börjar bli jobbigt att planera allt, precis allt, inte efter barnet, utan efter att hon inte ska behöva vara ensam med sin (vår) son.

Och om man nämner något av detta som problem så är man (jag) ju självklart ett satans rövhål. (eller något osmakligare)

För min egen del så skulle jag ju gärna be na dra åt helvete, men jag vill inte råna min son på sin mamma heller.
Framförallt eftersom han vill vara med henne, även om hon inte vill vara med honom. Hon får ofta något psykbryt och sopar iväg någonstans, och sonen frågar försynt efter mamma? - det brister i mitt hjärta åtminstone.

Oumpf. Du vet att du har en uppgift iaf. Hans välbefinnande hänger på att du fullgör den.
Hon...mindboggling.

 

[Tegel1432]

Vad fan gör man med en sambo som inte vill vara med sin son?
Visst kan ett småbarn vara lite jobbigt ibland, men för egen del så är det värt det hela tiden. Jag tycker inte att det är jobbigare att ta hand om sonen än att tex vara på jobb, eller städa huset, men att vara med min son ger mig någonting tillbaka på ett helt annat sätt.
Men för sambon är det tortyr när inte allting går automatiskt.
Jag byter de flesta blöjor, lagar nästan all mat, jobbar dubbla timmarna mot vad hon gör. Och finner fortfarande tid att gå ut och gunga, leka i sandlådan, och gå på promenader osv. Jag har även stått för alla nattvak sen ungen föddes snart två år sedan. Han sover dock rätt bra nuförtiden - Jag gör inte det. Jag har även ända körkortet i familjen och är taxiservice åt både sambo och barn. Plus att jag som den vita mansgris jag är står för 75%av inkomsten.
Ändå trots att hon jobbar knappt 60% och en stor del av min inkomst är på tillägg, vilket betyder att jag tappar över 500kr inkomst varje dag jag vabbar (hon får full lön). Så måste jag se till att vabba varje gång ungen är sjuk, för om hon är ensam med honom så är det panik där hemma, och jag blir helt enkelt orolig för att ungen far illa.
Ibland är det lite bättre, men ibland när vi alla är hemma vågar man inte gå och skita 5min, för då har hon fått för sig att det skall bytas blöja eller något och det kan inte vänta på att jag bajsat klart. Och det blir ju för jobbigt förstås och när man kommer ut så ligger dom båda och skriker å lipar på golvet...
Självinsikt finns ju inte heller och ifjol tog vi olika semestertid för att spara på dagisavgift (på sambons begäran). Det gick utmärkt 4v när jag var hemma, men när hon fick semester så tog det inte två dagar innan hon säger att hon "hatar att vara med honom" och att jag skall ta hand om honom istället - fungerar sisådär när dagis är stäng och jag precis kommit tillbaka från semestern mitt i högsäsong.
Resten av semestern så var det panik skrik gap & gråt varje dag när jag for på jobb och varje dag jag kom hem. Från sambon alltså, ibland även från sonen 1år.

Jag har full förståelse för att man kan ha det jobbigt ibland, men det här har liksom pågått i ett och ett halvt år nu.
Det börjar bli jobbigt att planera allt, precis allt, inte efter barnet, utan efter att hon inte ska behöva vara ensam med sin (vår) son.

Och om man nämner något av detta som problem så är man (jag) ju självklart ett satans rövhål. (eller något osmakligare)

För min egen del så skulle jag ju gärna be na dra åt helvete, men jag vill inte råna min son på sin mamma heller.
Framförallt eftersom han vill vara med henne, även om hon inte vill vara med honom. Hon får ofta något psykbryt och sopar iväg någonstans, och sonen frågar försynt efter mamma? - det brister i mitt hjärta åtminstone.

Hade en liknande situation, kanske värre men under kortare tid. Det höll inte. Jag ser samma sak hos många av mina vänner. Kvinnorna vill ha det serverat, männen får laga mat, städa, hämta/lämna och passa ungar. Förvisso är det snack mellan gubbar men jag tror det ligger något i det. Det här är nog framtidens könsroller.

I din situation hade jag gjort klart vad jag tyckt, gett det några månader. Funkar det inte så lämna. Vad du än gör, planera bara för att hon kommer försöka ta barnen ifrån dig. Det låter som att hon är i materiellt underläge och barnen är det yttersta vapnet som kvinnor i materiellt underläge tar till. Det hände mig när grabben, som bott ensam med mig sedan födseln fram till ett år och sedan ett halvår med oss båda. Jag visste att hon skulle undanhålla sonen när hon flyttade. I preventivt syfte hade jag med en advokatfirma gjort färdigt stämningsansökan innan hon flyttade. Trots det var jag utan sonen i tre långa månader innan tingsrätten gav mig rätt.

Nu har jag och sonen det väldigt bra. Jag jobbar som vanligt och livet känns enklare. Hon bor hos en släkting som lagar all mat och städar. Jobbar deltid och måste ha barnvakt eller att jag har sonen på hennes tid eftersom hennes livspussel inte går ihop. Jag erkänner att jag är lite skadeglad i mitt fall. Dagens kvinnor är som de är och det blir en kalldusch för många.

 

[Hoztic]

Vi stötte på en utmaning med grabben. Han är visserligen nyfiken och hyggligt självständig, men har ändå ett stort bekräftelsebehov, fast uttrycker det lite konstigt. Häromveckan började han bli sur på mig, helt utan anledning. Han gick omkring och sa att pappa inte var hans kompis, och var allmänt avståndstagande. Jag lirkade och försökte allt möjligt, men icke. Igår kröp det fram att han trodde att jag inte tyckte om honom eftersom jag stängde in mig i ett rum hela dagarna, speciellt när han kom hem från dagis och hela fredagarna, när han inte får vara där pga att frugan är mammaledig. Han trodde ju att jag inte tyckte om honom och då var han proaktiv. Han hade inte riktigt kopplat att jag jobbade och behövde sitta ifred. Vi pratade en del, och han tyckte att en hel del saker var konstiga, men efter lite förklaranden och lirkanden så fattade han konceptet, och nu är vi kompisar igen.

Samma sak var det när han och jag hade varit ute i skogen och käkat frukost vid en brasa. Vi gick tom ut i skogen med pannlampor i mörkret och såg solen gå upp. Han tyckte det var grymt häftigt och mysigt. Men när han kom hem vrålade han oavbrutet i 1,5h utan att vi fattade varför. Efter mycket om och men visade det sig att han trodde att mamma inte tyckte om honom eftersom hon inte följde med. I själva verket så ville jag ha kvalitetstid med grabben, full fokus på honom, och lite paus för frugan. Efter lite kramar och så sänkte sig åter lugnet över Hackebackeskogen.

Det som är självklart för oss är det inte alltid för våra småknoddar.

 

[SwePace]

Vad fan gör man med en sambo som inte vill vara med sin son?
Visst kan ett småbarn vara lite jobbigt ibland, men för egen del så är det värt det hela tiden. Jag tycker inte att det är jobbigare att ta hand om sonen än att tex vara på jobb, eller städa huset, men att vara med min son ger mig någonting tillbaka på ett helt annat sätt.
Men för sambon är det tortyr när inte allting går automatiskt.
Jag byter de flesta blöjor, lagar nästan all mat, jobbar dubbla timmarna mot vad hon gör. Och finner fortfarande tid att gå ut och gunga, leka i sandlådan, och gå på promenader osv. Jag har även stått för alla nattvak sen ungen föddes snart två år sedan. Han sover dock rätt bra nuförtiden - Jag gör inte det. Jag har även ända körkortet i familjen och är taxiservice åt både sambo och barn. Plus att jag som den vita mansgris jag är står för 75%av inkomsten.
Ändå trots att hon jobbar knappt 60% och en stor del av min inkomst är på tillägg, vilket betyder att jag tappar över 500kr inkomst varje dag jag vabbar (hon får full lön). Så måste jag se till att vabba varje gång ungen är sjuk, för om hon är ensam med honom så är det panik där hemma, och jag blir helt enkelt orolig för att ungen far illa.
Ibland är det lite bättre, men ibland när vi alla är hemma vågar man inte gå och skita 5min, för då har hon fått för sig att det skall bytas blöja eller något och det kan inte vänta på att jag bajsat klart. Och det blir ju för jobbigt förstås och när man kommer ut så ligger dom båda och skriker å lipar på golvet...
Självinsikt finns ju inte heller och ifjol tog vi olika semestertid för att spara på dagisavgift (på sambons begäran). Det gick utmärkt 4v när jag var hemma, men när hon fick semester så tog det inte två dagar innan hon säger att hon "hatar att vara med honom" och att jag skall ta hand om honom istället - fungerar sisådär när dagis är stäng och jag precis kommit tillbaka från semestern mitt i högsäsong.
Resten av semestern så var det panik skrik gap & gråt varje dag när jag for på jobb och varje dag jag kom hem - kanske inte varje men nära nog att det kännas så - Nära nog att tappa all tillit. Från sambon alltså, ibland även från sonen 1år.

Jag har full förståelse för att man kan ha det jobbigt ibland, men det här har liksom pågått i ett och ett halvt år nu.
Det börjar bli jobbigt att planera allt, precis allt, inte efter barnet, utan efter att hon inte ska behöva vara ensam med sin (vår) son.

Och om man nämner något av detta som problem så är man (jag) ju självklart ett satans rövhål. (eller något osmakligare)

För min egen del så skulle jag ju gärna be na dra åt helvete, men jag vill inte råna min son på sin mamma heller.
Framförallt eftersom han vill vara med henne, även om hon inte vill vara med honom. Hon får ofta något psykbryt och sopar iväg någonstans, och sonen frågar försynt efter mamma? - det brister i mitt hjärta åtminstone.

Kolla med kommunen ni bor i om det finns familjerådgivning. När jag behövde det pga skilsmässa hjälpte det i processen. Helt gratis var det.

Känner igen det där att slå knut på sig själv för att inte mamman ska behöva vara ensam med avkomma. Med det sagt så är din situation mycket allvarligare än min.

 

[GuW]

Tro mig, när relationen har surnat så gör man inte barnen någon tjänst av att försöka hålla ihop den för deras skull.

Tvärtom, skiljs medans dom är unga, det blir bara svårare i tonåren.

Dessutom hinner dom få en relation till en eventuell bonusmamma som kanske är en normalt fungerande människa, och ni får framförallt era liv tillbaka.

 

[Rockmorsan]

Vad fan gör man med en sambo som inte vill vara med sin son?
Visst kan ett småbarn vara lite jobbigt ibland, men för egen del så är det värt det hela tiden. Jag tycker inte att det är jobbigare att ta hand om sonen än att tex vara på jobb, eller städa huset, men att vara med min son ger mig någonting tillbaka på ett helt annat sätt.
Men för sambon är det tortyr när inte allting går automatiskt.
Jag byter de flesta blöjor, lagar nästan all mat, jobbar dubbla timmarna mot vad hon gör. Och finner fortfarande tid att gå ut och gunga, leka i sandlådan, och gå på promenader osv. Jag har även stått för alla nattvak sen ungen föddes snart två år sedan. Han sover dock rätt bra nuförtiden - Jag gör inte det. Jag har även ända körkortet i familjen och är taxiservice åt både sambo och barn. Plus att jag som den vita mansgris jag är står för 75%av inkomsten.
Ändå trots att hon jobbar knappt 60% och en stor del av min inkomst är på tillägg, vilket betyder att jag tappar över 500kr inkomst varje dag jag vabbar (hon får full lön). Så måste jag se till att vabba varje gång ungen är sjuk, för om hon är ensam med honom så är det panik där hemma, och jag blir helt enkelt orolig för att ungen far illa.
Ibland är det lite bättre, men ibland när vi alla är hemma vågar man inte gå och skita 5min, för då har hon fått för sig att det skall bytas blöja eller något och det kan inte vänta på att jag bajsat klart. Och det blir ju för jobbigt förstås och när man kommer ut så ligger dom båda och skriker å lipar på golvet...
Självinsikt finns ju inte heller och ifjol tog vi olika semestertid för att spara på dagisavgift (på sambons begäran). Det gick utmärkt 4v när jag var hemma, men när hon fick semester så tog det inte två dagar innan hon säger att hon "hatar att vara med honom" och att jag skall ta hand om honom istället - fungerar sisådär när dagis är stäng och jag precis kommit tillbaka från semestern mitt i högsäsong.
Resten av semestern så var det panik skrik gap & gråt varje dag när jag for på jobb och varje dag jag kom hem - kanske inte varje men nära nog att det kännas så - Nära nog att tappa all tillit. Från sambon alltså, ibland även från sonen 1år.

Jag har full förståelse för att man kan ha det jobbigt ibland, men det här har liksom pågått i ett och ett halvt år nu.
Det börjar bli jobbigt att planera allt, precis allt, inte efter barnet, utan efter att hon inte ska behöva vara ensam med sin (vår) son.

Och om man nämner något av detta som problem så är man (jag) ju självklart ett satans rövhål. (eller något osmakligare)

För min egen del så skulle jag ju gärna be na dra åt helvete, men jag vill inte råna min son på sin mamma heller.
Framförallt eftersom han vill vara med henne, även om hon inte vill vara med honom. Hon får ofta något psykbryt och sopar iväg någonstans, och sonen frågar försynt efter mamma? - det brister i mitt hjärta åtminstone.

Hon kanske fått förlossningsdepression? Kan skapa såna där problem för hormonobalansen gör att man inte knytit an och man kan uppfattas som en riktig idiot. Boka läkarbesök för utredning. En obehandlad förlossningsdepression kan sitta i länge, och yttra sig så som du beskriver. I år i värsta fall.

Och det är ju typiskt män som svarat före mig att du ska skilja dig, kvinnor är knäppa, det är bara att ge upp och skaffa ny. Jag blir så ledsen av att det är första tanken hos er.

En graviditet kan ge påslag av hormoner med många tusen procent och det kan bli svårt för kroppen att reglera det. Själv var jag övertygad att jag skulle dö själv om jag tog i ett barn och självklart skulle barnet dö bara jag tog i det. Logiskt för pappan? Inte not that much. Väldigt vanligt hälsoproblem efter graviditet o förlossning.