Småbarnsfarsa på sporthoj

[Swedie]

Läst era berättelser. Sådant här ger mycket, för dom som bara läser. Så vill bidra.

Verkligheten är tuff ibland med småbarn och barn i sig. Speciellt mot förhållandet, då det blir mer om barnen, än om relationen. Man bara kör på. Tar skiten. Men som @GuW säger, en dålig relation mellan mamman och pappan kan ta ut mer på barnen (för dom märker av det) än att föräldrarna går isär och är "lyckliga" på varsitt håll. Varje förälder får då också sin vecka av fullt ansvar, och en "ledig" vecka. Kan bli bra, men också inte.

Jag röstar dock alltid för att försöka rädda förhållandet, men då ska man göra det officiellt.
Gå i terapi, som par. Red ut vart skon klämmer. Gissa inte.
Jag förstår det nu, hade önskat jag förstod det tidigare.

En annan sak jag har är ju den historia ni kanske känner till. Min första dotter föddes handikappad 2010, med mycket problem, vilket är en stor anledningen jag i princip försvann från Roadracing, SH m.m. i perioder. Jag hade inte nog med energi, att vara den där "Swedie". Jag är fortfarande urholkad ibland. Har problem med att hjärnan behöver tillflykt, vara "ensam" i mig själv med något enkelt.

När det till slut blev så att man tar med barnvagnen från sjukhuset, utan sitt barn.
Det tog en bit av mig. Insikten, det vi var rädda för i 8 år, plötsligt hände och det gick fort. Hennes kropp orkade inte mer. Kan inte glömma ögonen på henne, då jag insåg hon också gav upp.

Testade terapi i höstas, för att prata om allting, och insåg jag är nog rätt "OK" ändå. Är rätt klar med gråta, och leta "varför". Jag har landat, så gott jag kan, efter 3 år. Har gråtit floder precis efter det hände, ensam. För året före det hände, gick även relationen i kras av en rad anledningar. Vi är dock bra vänner idag och hjälper varandra i ur och skur.

Vad jag vill säga är att vi män behöver prata känslor. Om något är jobbigt, prata om det, utan att beskylla.

Kvinnor bär sedan som rockmorsan säger på saker män kanske inte alltid kan förstå.
Mental hälsa är ju något man förr inte prata om, men vi alla bär på våra mentala saker som kan försvåra vardagen mycket.

Prata med varandra, ta känslorna, respektera varandra.

Enkelt sagt. Men man måste försöka.

 

[Hoztic]

Och det är ju typiskt män som svarat före mig att du ska skilja dig, kvinnor är knäppa, det är bara att ge upp och skaffa ny. Jag blir så ledsen av att det är första tanken hos er.

Det kanske är ett resultat av den stress och påverkan som även pappor drabbas av? Graviditeter, förlossningar och att bli förälder påverkar även pappor i allra högsta grad, och är man trött och stressad, kanske med en pappadepression, så är man dels inte alltid så rationell och dels kanske man bara försöker lösa situationen genom att ta bort det man uppfattar som en störning, eller i värsta fall ett hot.

Jag tror faktiskt det dessutom är vanligare att pappan exkluderas i början, för att mamman stänger in sig i sin bubbla med barnet.

 

[Rockmorsan]

Det kanske är ett resultat av den stress och påverkan som även pappor drabbas av? Graviditeter, förlossningar och att bli förälder påverkar även pappor i allra högsta grad, och är man trött och stressad, kanske med en pappadepression, så är man dels inte alltid så rationell och dels kanske man bara försöker lösa situationen genom att ta bort det man uppfattar som en störning, eller i värsta fall ett hot.

Jag tror faktiskt det dessutom är vanligare att pappan exkluderas i början, för att mamman stänger in sig i sin bubbla med barnet.

Finns en förlossningsdepressionsdiagnos för män med faktiskt.

 

[Hoztic]

Finns en förlossningsdepressionsdiagnos för män med faktiskt.

Precis, så det handlar inte bara om en slit och släng, nästa säng-attityd

 

[SwePace]

Pappasorg, inte kul nånstans. För någon i familjen. Tar sig väldigt olika uttryck och inte helt lätt att upptäcka alla gånger.

Och förresten, som TS välkomnar jag Rockmorsan. Trådnamnet till trots.

 

[zoda]

Läst era berättelser. Sådant här ger mycket, för dom som bara läser.

Ja det gör det verkligen tror eller ej även till en som inte har barn. Så tack eller vad man nu ska säga till er som delar med er.

Vad jag vill säga är att vi män behöver prata känslor.

+1

 

[SwePace]

Som föräldraledig sedan nästan ett år tillbaka känner jag mig ganska ensam. Har två månader kvar.

Trodde inte att det skulle bli så. Med första var jag på öppna förskolan mycket och vi var ett grabbgäng där som grillade, drack en öl och kanske rökte en cigarr när ungarna sov middag. 2018 var en fantastisk vår.

Med andra har man tider att passa då det ska lämnas och hämtas på förskolan. Nu har det varit pandemi som sätter spåren. Alla polare med ungar har så mycket äldre så att de går i mellanstadiet eller mer.

Till råga på allt så sover barnet inte middag längre än knappa timmen och illa som fan på natten. Det tär att få skral återhämtning.

Att ni andra delar med er i tråden gör att jag känner mig litet mindre ensam. De få av er som kanske träffat mig i nån depå eller Rosenhill vet att jag är en social person. Ensamheten passar inte mig.

Tack! Från djupet av pappahjärtat. Oavsett vilka gärningar ni gjort så är era inlägg här goda sådana.

 

[moddlaren]

Vad fan gör man med en sambo som inte vill vara med sin son?
Visst kan ett småbarn vara lite jobbigt ibland, men för egen del så är det värt det hela tiden. Jag tycker inte att det är jobbigare att ta hand om sonen än att tex vara på jobb, eller städa huset, men att vara med min son ger mig någonting tillbaka på ett helt annat sätt.
Men för sambon är det tortyr när inte allting går automatiskt.
Jag byter de flesta blöjor, lagar nästan all mat, jobbar dubbla timmarna mot vad hon gör. Och finner fortfarande tid att gå ut och gunga, leka i sandlådan, och gå på promenader osv. Jag har även stått för alla nattvak sen ungen föddes snart två år sedan. Han sover dock rätt bra nuförtiden - Jag gör inte det. Jag har även ända körkortet i familjen och är taxiservice åt både sambo och barn. Plus att jag som den vita mansgris jag är står för 75%av inkomsten.
Ändå trots att hon jobbar knappt 60% och en stor del av min inkomst är på tillägg, vilket betyder att jag tappar över 500kr inkomst varje dag jag vabbar (hon får full lön). Så måste jag se till att vabba varje gång ungen är sjuk, för om hon är ensam med honom så är det panik där hemma, och jag blir helt enkelt orolig för att ungen far illa.
Ibland är det lite bättre, men ibland när vi alla är hemma vågar man inte gå och skita 5min, för då har hon fått för sig att det skall bytas blöja eller något och det kan inte vänta på att jag bajsat klart. Och det blir ju för jobbigt förstås och när man kommer ut så ligger dom båda och skriker å lipar på golvet...
Självinsikt finns ju inte heller och ifjol tog vi olika semestertid för att spara på dagisavgift (på sambons begäran). Det gick utmärkt 4v när jag var hemma, men när hon fick semester så tog det inte två dagar innan hon säger att hon "hatar att vara med honom" och att jag skall ta hand om honom istället - fungerar sisådär när dagis är stäng och jag precis kommit tillbaka från semestern mitt i högsäsong.
Resten av semestern så var det panik skrik gap & gråt varje dag när jag for på jobb och varje dag jag kom hem - kanske inte varje men nära nog att det kännas så - Nära nog att tappa all tillit. Från sambon alltså, ibland även från sonen 1år.

Jag har full förståelse för att man kan ha det jobbigt ibland, men det här har liksom pågått i ett och ett halvt år nu.
Det börjar bli jobbigt att planera allt, precis allt, inte efter barnet, utan efter att hon inte ska behöva vara ensam med sin (vår) son.

Och om man nämner något av detta som problem så är man (jag) ju självklart ett satans rövhål. (eller något osmakligare)

För min egen del så skulle jag ju gärna be na dra åt helvete, men jag vill inte råna min son på sin mamma heller.
Framförallt eftersom han vill vara med henne, även om hon inte vill vara med honom. Hon får ofta något psykbryt och sopar iväg någonstans, och sonen frågar försynt efter mamma? - det brister i mitt hjärta åtminstone.

De där känner. Även jag igen. Efter familje terapi, samtals terapi o fan vet så blev det medesink utvärdering av henne det började när yngste grabben var 6 månader o var klart när han var 5 år.

Jag egen vårdnad hon fick träffa sonen med 2 soc personal i en timme i månaden.
Slutsats hon hade högsta sorten Borderline o var rent farlig för sonens liv.

Fuuuck vad skönt det var när allt var över. Sedan skaffade hon en tös med sin psykolog o sedan började deras resa med samma bekymmer.

 

[Tegel1432]

Hon kanske fått förlossningsdepression? Kan skapa såna där problem för hormonobalansen gör att man inte knytit an och man kan uppfattas som en riktig idiot. Boka läkarbesök för utredning. En obehandlad förlossningsdepression kan sitta i länge, och yttra sig så som du beskriver. I år i värsta fall.

Och det är ju typiskt män som svarat före mig att du ska skilja dig, kvinnor är knäppa, det är bara att ge upp och skaffa ny. Jag blir så ledsen av att det är första tanken hos er.

En graviditet kan ge påslag av hormoner med många tusen procent och det kan bli svårt för kroppen att reglera det. Själv var jag övertygad att jag skulle dö själv om jag tog i ett barn och självklart skulle barnet dö bara jag tog i det. Logiskt för pappan? Inte not that much. Väldigt vanligt hälsoproblem efter graviditet o förlossning.

Förlossningsdepression är helt klart troligt. Det var det som hände min sons mamma. En grov sådan. Noll anknytning. Man kom hem, hon satt med mobilen och sonen låg och skrek i ett annat rum. De få gångerna hon var själv med sonen gick jag alltid och kollade i buskarna under balkongen innan jag gick in. Så orolig var jag. Jag kan inte ens föreställa mig hur allt kändes för henne.

Skulle nog säga att hon fortfarande lider lite av det snart fyra år efter men hon fungerar i alla fall någorlunda. Helt klart att SJPs käresta kan lida av samma sak. Det kanske löser sig med terapi och medicinering, om hon är mottaglig för det. Ett stort om. Sen ska förhållandet börja blomstra igen. Chances are slim to none men det betyder inte att man ska sluta försöka men man måste också veta när det är dags att ge upp. Barn känner av all dålig stämning och det är skadligt för dem att som små barn ha en klump i magen under en längre tid.

 

[blueridge]

Lämnar min historia utanför och bara tar in, motvilligt men ändå frivilligt. Man flyttas bakåt i tiden och inser att det kunde varit mycket värre. Har ändå pitchat en del här genom åren. Saken är den att jag mår fysiskt illa av att läsa vad inte minst barnen ska igenom och dessutom försöka bli fungerande individer. Visst är jag en person där inte mycket av stämningar stannar på insidan men sånt här vänder mig bokstavligen både ut och in, upp och ner.
Egentligen vill jag knappt ta del av det, vilket såklart är frivilligt, för sen vet jag inte var jag skall göra av det.
Håll i era små.

 

[Kratoz]

Jag har också haft vänner där förlossningsdepression nästan slagit sönder förhållandet.
Det blev många sena samtal med vänner som uttryckte liknande känslor och upplevelser som delats i denna tråd.
Det jag vill bidra med är att de tre par jag känt som gått igenom detta fortfarande är tillsammans.
Alla fick dock tidig hjälp redan på BB och fortsatte sedan terapin genom professionell hjälp och genom att vara öppna mot släkt, vänner och varandra.

Den här tråden har verkligen visat vilket fantastiskt forum SportHoj är.

 

[SwePace]

Jag har också haft vänner där förlossningsdepression nästan slagit sönder förhållandet.
Det blev många sena samtal med vänner som uttryckte liknande känslor och upplevelser som delats i denna tråd.
Det jag vill bidra med är att de tre par jag känt som gått igenom detta fortfarande är tillsammans.
Alla fick dock tidig hjälp redan på BB och fortsatte sedan terapin genom professionell hjälp och genom att vara öppna mot släkt, vänner och varandra.

Den här tråden har verkligen visat vilket fantastiskt forum SportHoj är.

Öppenhet är ett bra verktyg. En nära vän lät "locket ligga på kastrullen". Det slutade väldigt olustigt.

Håller med om att forumet är fantastiskt!

 

[Wunder]

Min historia:
Sonen är nu 3 år och jag tycker fortfarande det började lätt och sedan bara blir lättare och lättare för varje dag, trots att han nu börjar komma i trotsåldern.
Nästan hela resan har varit fantastisk, men jag antar att jag förträngt alla gånger man var tvungen att gå ut med barnvagnen mitt i natten tills han somnat om, för att man sedan måste vakna 0600 och gå till jobbet med sömnbrist. Likaså har jag förträngt att han, innan han kunde krypa, var tvungen att bli buren och bli underhållen ALL vaken tid. Aldrig att han bara kunde ligga på ett babygym och leka...
En anledning till att jag upplever det lätt var nog att jag förväntade mej det att det skulle vara så mycket värre. Efter alla historier från andra människor och syskon med barn var jag nog förberedd på det värsta.
Värre var det för frugan. Jag tror hon möjligen hade lite Disneyfierad uppfattning om föräldraskapet.

Nu är andra ungen på väg så det blir att göra om allt igen, fast den här gången har vi mer erfarenhet så jag hoppas det blir lättare och bättre.

 

[SwePace]

Min historia:
Sonen är nu 3 år och jag tycker fortfarande det började lätt och sedan bara blir lättare och lättare för varje dag, trots att han nu börjar komma i trotsåldern.
Nästan hela resan har varit fantastisk, men jag antar att jag förträngt alla gånger man var tvungen att gå ut med barnvagnen mitt i natten tills han somnat om, för att man sedan måste vakna 0600 och gå till jobbet med sömnbrist. Likaså har jag förträngt att han, innan han kunde krypa, var tvungen att bli buren och bli underhållen ALL vaken tid. Aldrig att han bara kunde ligga på ett babygym och leka...
En anledning till att jag upplever det lätt var nog att jag förväntade mej det att det skulle vara så mycket värre. Efter alla historier från andra människor och syskon med barn var jag nog förberedd på det värsta.
Värre var det för frugan. Jag tror hon möjligen hade lite Disneyfierad uppfattning om föräldraskapet.

Nu är andra ungen på väg så det blir att göra om allt igen, fast den här gången har vi mer erfarenhet så jag hoppas det blir lättare och bättre.

Hoppades jag med. Det blev inte lättare. Alls.

På nätterna iaf.

 

[J_Park]

Min historia:
Sonen är nu 3 år och jag tycker fortfarande det började lätt och sedan bara blir lättare och lättare för varje dag, trots att han nu börjar komma i trotsåldern.
Nästan hela resan har varit fantastisk, men jag antar att jag förträngt alla gånger man var tvungen att gå ut med barnvagnen mitt i natten tills han somnat om, för att man sedan måste vakna 0600 och gå till jobbet med sömnbrist. Likaså har jag förträngt att han, innan han kunde krypa, var tvungen att bli buren och bli underhållen ALL vaken tid. Aldrig att han bara kunde ligga på ett babygym och leka...
En anledning till att jag upplever det lätt var nog att jag förväntade mej det att det skulle vara så mycket värre. Efter alla historier från andra människor och syskon med barn var jag nog förberedd på det värsta.
Värre var det för frugan. Jag tror hon möjligen hade lite Disneyfierad uppfattning om föräldraskapet.

Nu är andra ungen på väg så det blir att göra om allt igen, fast den här gången har vi mer erfarenhet så jag hoppas det blir lättare och bättre.

Håller med. Vår äldsta fyller snart 4 och tycker generellt allt blir bättre med åldern. Han har dessutom välsignat oss med att sova bra sedan ca 8 månaders ålder. Det har varit jobbigt för honom att bli storebror med mycket känslor och utbrott men det är ju en stor förändring i hans liv också.
Med nummer två tycker jag mycket varit lättare, man är inte lika nervös för allt och vi lät (kunde) inte låta hela livet kretsa helt kring den nya bebisen, storebrors rutiner är ju fortfarande tvungna att hållas hyfsat. Sen är det svårare att vara helt konsekvent nu med två barn än med ett, vilket jag tror kan vara en del av att den yngsta sover sämre, äter sämre, osv än vad brorsan gjorde i hennes ålder. Åas är hon bättre på att sitta och roa sig själv i alla fall några minuter ibland.

 

[Ekendahl]

Någon som bor i närheten av Ulricehamn ?
Jönköping Borås funkar med

träffas med ungarna och roa sig, snacka lite hoj och föräldrar livet
7 åring och en 8 månaders , underbart små barns liv men ensamt efter covid!

 

[SwePace]

Det här med magsjukeläget på förskolan.

Mamman är maniskt rädd för den, alltså såpass att allt i vardagen kretsar kring den och gränsar till fobi. Pappan hanterar läget gott innan och när det inträffar sjukdom. (Gissa om pandemi var ett stålbad för relationen)

För två veckor sedan så var barn på förskolan sjuka men vårt klarade sig. Sen kom sportlovet och det var annan aktivitet än förskola. Nu när det var dags igen så vill mamman hålla hemma en vecka till. Hon ska då till jobbet som vanligt och förväntar sig att jag ska ha två barn hemma varav det ena i förebyggande syfte.

Jag sa nej. Dels pga att hon har det bra på föris och dels pga att det är jobbigt som fasen solo med två ungar samt att det känns orimligt att den som jobbar ska ha ensam beslutanderätt över föräldraledigs vardag. Gissa om hon är sur som ättika? Tror att det delvis är för att jag väldigt sällan säger ifrån med skarpt tonläge och viss chockverkan kom.

Ingen annan i familjen eller närmaste krets tycker att hon agerar rationellt heller vilket spär på hennes beslutsamhet att vara skitsur, tror jag.

Tycker liksom inte om att konflikta med min sambo men vissa saker bortser jag ifrån hennes noja med. Hur har ni andra gjort ifall läget är liknande hemma hos er?

 

[Tegel1432]

Det här med magsjukeläget på förskolan.

Mamman är maniskt rädd för den, alltså såpass att allt i vardagen kretsar kring den och gränsar till fobi. Pappan hanterar läget gott innan och när det inträffar sjukdom. (Gissa om pandemi var ett stålbad för relationen)

För två veckor sedan så var barn på förskolan sjuka men vårt klarade sig. Sen kom sportlovet och det var annan aktivitet än förskola. Nu när det var dags igen så vill mamman hålla hemma en vecka till. Hon ska då till jobbet som vanligt och förväntar sig att jag ska ha två barn hemma varav det ena i förebyggande syfte.

Jag sa nej. Dels pga att hon har det bra på föris och dels pga att det är jobbigt som fasen solo med två ungar samt att det känns orimligt att den som jobbar ska ha ensam beslutanderätt över föräldraledigs vardag. Gissa om hon är sur som ättika? Tror att det delvis är för att jag väldigt sällan säger ifrån med skarpt tonläge och viss chockverkan kom.

Ingen annan i familjen eller närmaste krets tycker att hon agerar rationellt heller vilket spär på hennes beslutsamhet att vara skitsur, tror jag.

Tycker liksom inte om att konflikta med min sambo men vissa saker bortser jag ifrån hennes noja med. Hur har ni andra gjort ifall läget är liknande hemma hos er?

Det är väl bra att man är rak och ärlig. Ni är ju två som bestämmer. Sen ska man såklart försöka undvika skarpt tonläge eller att vara sur som ättika. Enklare sagt än gjort.

Mammor är i regel mer oroliga för covid, kräksjuka med mera. Det ska man ha respekt för på samma sätt som hon borde respektera att du måste få styra din föräldraledighet lite själv.

Jag hade gjort ungefär som du. Sagt att när du är hemma själv med barnen så får du planera dagen och vice versa.

 

[Hoztic]

När vi fick tvillingarna så var dom ju prematura och hyggligt ynkliga, och då höll vi grabben hemma från dagis 2 månader, mitt i RS/flunsa/covid-säsongen. Det var en rejäl utmaning, men det underlättades ju av att vi var 2. Det är helt klart jobbigare nu när grabben är sjuk och hemma från dagis, och jag ska försöka sitta hemma och jobba. Dels får jag ju knappt vabba, jag har massor på jobbet och det är inte optimalt någonstans att jag låser in mig på kontoret och försöker koncentrera mig med 3 vrålande ungar utanför. Och frugan börjar se ut som om hon har PTSD från Somme 1916.

 

[SwePace]

Det är väl bra att man är rak och ärlig. Ni är ju två som bestämmer. Sen ska man såklart försöka undvika skarpt tonläge eller att vara sur som ättika. Enklare sagt än gjort.

Mammor är i regel mer oroliga för covid, kräksjuka med mera. Det ska man ha respekt för på samma sätt som hon borde respektera att du måste få styra din föräldraledighet lite själv.

Jag hade gjort ungefär som du. Sagt att när du är hemma själv med barnen så får du planera dagen och vice versa.

Orolig var bara förnamnet. Här pratar vi om oro på den nivån att sprita händer på en tremånaders tycks vara fullt rimligt.

Jag orkade inte tjafsa i höstas. Femåring hemma i två veckor. Sen kräks det andra dagen tillbaka.

@Hoztic
Japp, tusenmetersblicken är ingen ovanlighet i spegeln såhär inne på femte året med max sex timmars dygnsvila. ? Kan knappt föreställa mig tvillingar, hatten av. ??