Tack alla för att ni vågar prata om ganska svåra saker. Hatten av för starka berättelser som gett intryck. Ni är fantastiska.
Barn är inte så jäkla enkelt, vare sig det är egna eller andras. Som förälder är man känslig och inte alls så stark som man hoppas att man skall vara alla gånger.
Mina barn är vuxna nu och de har i efterhand påstått att de aldrig märkt av de tillfällen då jag själv tyckt att jag var världens sämsta pappa. Tack och lov.
Till er som har små barn nu vill jag säga att det där med dålig sömn och ständigt utmattad inte bara går över - man glömmer bort att det ens var så.
Och sedan önskar man den tiden tillbaka, eftersom den gick så jäkla fort…
Jag har också jobbat ganska mycket genom åren med havererade föräldraskap och där vill jag säga: ge ALDRIG upp! Aldrig någonsin.
När jag haft att göra med barn eller ungdomar vars föräldrar gett upp och svikit dem har det varit absolut värst. För mig och för alla andra runtom dessa barn/ungdomar. Det kan vara missbruk och/eller psykisk sjukdom men det är faktiskt inte hela världen bara man inte ger upp som förälder. Så ge inte upp.
Jag tror också på att barnen skall vara med i vuxenlivet. De skall lära sig hur världen fungerar, världen skall inte anpassas till dem. Lär dem hur det funkar, låt dem göra misstagen och dra konsekvenserna - förstås inte fatala sådana - och visa att det är självklart att de är med. På fest, på resor och i vardagen. Berätta även jobbiga saker för dem. Lär dem hur man gör när man ber om ursäkt, hur man tar sig ur en svår situation och hur man formulerar ett mejl till sin chef. Visa dem att de är din bästa kompis. Ge dem förtroende och ansvar (Lär dem köra hoj).
Som sagt: Det jobbiga går över ganska fort och man glömmer en hel del också. Sedan är det svårt att ens fantisera om hur det var innan barnen. Och nyttigt för de flesta att uppleva det där med att man själv inte är den viktigaste i världen längre.