Du är snabb att påpeka för oss andra våra brister i att dra slutsatser utifrån begränsad information men du gör precis samma sak själv.
Du drar slutsatsen att hon mådde dåligt innan filmen utifrån en enda mening i hela inlägget:
"men jag var inte stabil nog att fatta ett sådant livsavgörande beslut."
Att sedan du och den självutnämna "sanningsprofeten" Bonny drar egna slutsatser ifrån samma begränsade information det verkar ni inte lägga någon vikt vid. Då heter det att vi som drar en annan slutsats har både låg utbildning och begränsad livserfarenhet något som ni har dragit helt egna slutsatser ifrån ingen information alls.
Därför småler jag lite grann när ni hela tiden tjatar om alla andras korta livserfarenhet och dåliga utbildning, bara för att andras åsikter inte stämmer med era.
I mina öron låter det som en ren efterhandskonstruktion från hennes sida. Vi har tillgång till begränsad information, sant. Men det gäller oss alla i just det här fallet, oavsett utbildning och livserfarenhet.
Hon skriver att ingen håller henne i handen i livet och stakar ut punkt för punkt vad som eventuellt kan hända:
"Ingen sa att jag kommer leva med det här i resten av mitt liv."
"Ingen sa att det kan påverka mina möjligheter att få jobb i framtiden."
"Ingen sa att min familj kanske inte vill prata med mig efteråt."
"Ingen sa att jag kanske aldrig kan leva i en normal kärleksrelation igen."
Hallå? Vad tror hon? Snacka om naiv... Välkommen till vuxenvärlden.
Om det varit jag som gjort en porrfilm jag ångrat, det hade inte alls fått de konsekvenser jag tänkt mig. Nog fasen skulle jag spela på det som sägs om porrbranschen att de tvingar gråtande tjejer till sex, du blir manipulerad, drogad etc. (Jag bestrider inte att mycket av det är sant) Jag skulle även hävda att jag var instabil och gick igenom en jobbig period vid tillfället. Allt av den enkla anledningen att om jag inte gör det så faller hela mitt resonemang, det är ingen som tycker synd om mig, får inga sympatier, om jag inte utmålar mig som ett offer för yttre omständigheter. Men det KAN, och detta kan inte ens "experterna" säga något annat om, det KAN vara så att bara för att hon skriver det behöver allt inte stämma.
Jag betvivlar inte att när sanningen dök upp för henne att det kom som en chock och att hon blev väldigt illa till mods, men det är det här jag pratar om att ta ansvar för sina handlingar. Hon fattade ett eget beslut, resultatet blev inte som hon tänkt sig. Tufft! Bit i det sura äpplet och ta tag i tillvaron. Jag menar: åtta år! Någon gång måste det vara nog. Eftersom hon hävdar att det är så extremt jobbigt och "alla" i den lilla hålan har sett den här filmen finns det en relativt enkel lösning på problematiken: Flytta!
Jag anser att trots hon har sig själv att skylla, helt och hållet, ska hon inte ställas utanför samhällets skyddsnät, förstår inte hur du kommit till den felaktiga slutsatsen med all din livserfarenhet och utbildning...
Gå i terapi, samtalsgrupper med mera, för allt i världen. Men att sitta hemma och tycka synd om sig själv i åtta år på andras bekostnad, där går gränsen. Återigen, hade hon varit utsatt utan egen påverkan som våldtäkt eller misshandel. För all del, sjukskriv dig så länge du behöver.
Jag tror inte vi kommer så mycket längre i debatten. Ni står vid ert läger och jag vid mitt. Därför var detta mitt sista inlägg i den här tråden.
/R