Jag ville egentligen inte ge mig in i denna tråd. För på ett innerligt sorgligt vis känns det som om hela världens djävlighet håller på att ta sig in en av de sista skyddade oaserna av medmänsklighet.
Jag har fostrat mina barn till att köra motorcykel. Och jag minns tydligt deras förvåning över hela grejen med att man hälsar på andra mc-förare när man är ute och kör. Och deras förståelse när jag förklarade att det är en grej som bara är så - oavsett alla smarta förklaringsmodeller om att vi som lever på gränsen enligt Svensson-normen är särskilt måna om att upprätthålla någon form av professionell artighet. Som att hälsa. För att vi kan och fortfarande orkar i ett samhälle av idioter att bära en känsla för vad vi gör och tycker om.
Jag har haft med mina barn i depån på Brands Hatch. Bland hundratals engelsmän som är klädda i svettigt läder och ser ut som de stigit rätt ut ur en ultravåldsam brittisk film. Bara för att upptäcka att de är de snällaste och mest hjälpsamma människorna på planeten. Att en kille med "Ducati" tatuerat i pannan håller upp dörren till kantinen som en absolut självklarhet. Att tanten ropar ut "Is there any team that has an ECU for a Yamaha R?
to spare - please contact the Race Directors Office" och att någon naturligt hjälper till har för mig varit något som för alltid försvarat grundtanken för racing och motorcykelkörandet.
I en värld av obekanta faktorer, komplexa frågor och dumskallar har ändå ändå min motorcykel alltid varit en källa till glädje. Och en biljett in i en gemenskap. En gemenskap som rymmer en massa dumheter och korkade beteenden, en gemenskap som vissa missbrukar, en gemenskap som oavsett allt detta ändå på något lite löjligt vis gett mig mer. Och en tro på att det fortfarande finns områden i livet där man inte måste lusläsa vartenda kontrakt, områden där man är ärlig och rättfram även när det kanske kostar på, och framförallt - en liten, liten yta där man kan vara precis så rakryggad och stark som man önskar att man kunde vara i livets alla andra situationer.
Det handlar inte om vad som står i det finstilta i försäkringsbrevet. Det handlar inte om vad som står i det finstilta hos bandagsarrangören. Det handlar inte om vad som står i lagen. Om man kör på bana tar man en risk och hoppas att det går bra. Om någon uppenbart beter sig farligt ska de av banan. Om någonting går sönder så reparerar man det. Om man tycker att en annans skada på något sätt är kopplat till en brist hos en egna fordonet kan man erbjuda sig inom det rimligas gräns erbjuda sig att hjälpa till med att reparera skadan (efter förmåga).
Men man skickar inte krav via Kronofogden.
Man stämmer inte för en maskinell skada.
(Alltså, om det blev svåra personskador på grund av grov oaktsamhet och farligt beteende och/eller underlåtelse att följa regler/flaggvakter så kanske man kan diskutera rättsliga åtgärder.)
Man biter ihop och lagar. Annars har man inte på bana att göra.
Och då har man nog inte heller förstått grejen med att tillhöra gemenskapen.
Synd.
-
Jag tror att denna tråd är skadlig. Någon har gjort väldigt fel (och då menar jag inte någon vars styrändar jag inte bryr mig om).
Istället för att fortsätta med att konstatera om hur dum den ene är föreslår jag att vi alla ägnar oss åt att bygga gemenskapen istället för att tjöta mera. Om detta går till tinget tycker jag att vi alla ska lägga en peng efter förmåga för att se till att vi har den bästa juridiska expertisen på "vår" sida när det väl blir dags.
Innan dess tycker jag att denna tråd inte kan bidra positivt.
Allt grottande i hur, vilken styrända, vilken filmsnutt eller liknande kommer oundvikligen leda till att andra förleds att tro att det är på detta sätt vi löser våra problem. Och så är det inte. Inte än, i alla fall.
