Det är många som inte längre känner igen sig längre i Sverige.
I många bostadsområden har befolkningen successivt bytts ut mot invandrare från Mellanöstern och Afrika. I en del städer sker, trots regeringen och etablissemangets retorik om integration och samlevnad, koncentrationer av svenskar i socioekonomiskt välmående områden och invandrare i stigmatiserade förorter. Skälet är enkelt. Man vill bo i områden med människor med liknade kultur och språk som en själv.
Det finns tre ideologiska huvudlinjer i den svenska debatten som berör inställningen till invandring.
Höger-blocket (Alliansen):
Epitetet "fri rörlighet" och därigenom större dynamik på arbetsmarknad driver på att ta in mest möjligt med flyktingar. Statsminister Reinfeldt och hans gelikar bottnar rent ideologiskt i nyliberalism/socialliberalism och något som kan jämföras med en svensk form av ny-tacherism, med undantaget att hans nattväktarstat tummar på resurser till försvaret och polisen. Det spelar egentligen roll hur samhället rent demografisk är uppbyggt, det är ekonomiska vinster och eget ansvar att uppnå detta som räknas. Välfärdsstaten ska på sikt avvecklas. Detta talar man dock lågmält om.
Tyvärr är många av de som kommer till Sverige lågutbildade och bara 3 % av jobben är lågkvalificerade.
Vänsterblocket:
Socialdemokraterna har efter 8 års frånvaro från makten fortfarande svårt att hitta sina ideologiska rötter, det närmsta de kommer är att titta bakåt på "humanitära ikoner" som Olof Palme. I övrigt är man fast i den politiska korrekthet som media stipulerat och försöker närmast tävla med Alliansen om att vara den mest toleranta parten. Det samlade vänsterblocket tänker främst inte på invandringen som ekonomiskt fördelaktig, utan ser nästan urskiljningslöst att den som tagit sig till Sverige har skäl att stanna, även om det i domstol beslutats att vederbörande inte kan klassificeras som behövande av asyl. För många inom vänstern är taket för flyktingmottagandet inte en fråga om stora ekonomiska belastningar på välfärdsstaten, utan att Sverige faktiskt har en av Västeuropas största geografiska arealer. Man talar dock om att behålla och förstärka välfärdsstaten, något som rent ekonomiskt inte riktigt går ihop.
Vänsterrörelsen, socialdemokraterna borträknat, har också en av de livskraftigaste ungdomsrörelserna, ofta ger dessa uttryck för sympatier med diktaturer som Kuba och samt kommunistiska ideologier, inte allt för sällan våldsbejakande sådana. En hel del meningsmotståndare har fått nattliga besök av extremvänstern som slagit sönder bostäder och misshandlat politiker. I den sansen liknar tilltagen tillståndet i diktaturer.
Svensk media:
Arbetsmarknaden för journalister inom svensk media är osäker. För att överhuvudtaget få ytterligare ett vikariat eller att ens få en fast tjänst, så måste vederbörande "tycka rätt". All form av kritiskt tänkande kring att det svenska samhället de facto står inför den största förändringen genom tiderna kan stå vederbörande dyrt rent ekonomiskt och yrkesmässigt.
Många journalister talar om svåra psykosociala arbetsmiljöer på de svenska redaktionerna. Detta faktum granskas aldrig, varken av fackföreningen Journalistförbundet eller av media själva. Ett sådant klimat gör att denna "tredje statsmakt" rent åsiktsmässigt får en närmast totalitär utformning. På grund av den likformade normen manas journalister ständigt till att utmärka sig på den hårda arbetsmarknaden genom att bli "hjältar" i granskningen av oliktänkande. Bland annat har tidningen Expressen spårat upp personer som yttrat mer eller mindre korrekta åsikter i tidningens kommentarsfält på webbutgåvan och sedan ställt dem till svars framför en TV-kamera.
Utöver de vanliga journalisterna så finns även så kallade krönikörer vars levebröd beror på att de tycker rätt. Texter som inte sällan publiceras som om de vore totalt rimmande med verkligheten.
Unikt för Sverige är att de flesta journalister inom riksmedia bor i samma område i stadsdelen Södermalm. Nedbrutet också kring en och samma gata -Hornsgatan. Detta torde än mer vara negativt för debattklimatet, då det råder en stark konsensuskultur och konflikträdsla bland svenska folket. Över 80% landets journalister har uppskattats sympatisera med vänsterrörelsen i en statistisk undersökning. När Sverigedemokraterna yttrar att de känner sig orättfärdigt ansatta eller medvetet negligerade så spelar media ofta ut "offerkortet". Sverigedemokraterna tycker enbart synd om sig själva och spelar på offerrollen, uttalas det.
Medborgaren
För den vanliga svensken som nu ser landet på kort tid förändras till oigenkännlighet är det heller inte möjligt att diskutera det öppet, exempelvis i pausrummet på arbetet. En trend bland statliga organisationer och större företag är nämligen att författa så kallade "värdegrundsdokument", främst avhandlande genus och mångfald och inte ofta författad av dyrt betalda konsulter.
För att överhuvudtaget få jobba så måste vederbörande dela den "värdegrund" som stipulerats. I ett flertal fall har personal fått avsked från sina arbeten för att de uttryckt något mot värdegrunden på exempelvis Facebook eller i fikarummet. Det sociala straffet blir också hårt och personen kan många gånger utsättas för mobbing på arbetsplatsen. Svenskar gör därför klokt i att inte offentligt yttra om de sympatiserar med SD.
Ovan skrivna inlägg skulle också i "demokraturens" Sverige betecknas som näthat och inte kritiskt tänkande.