Någonting jag vill tillföra i diskussionen:
Det handlar såklart om att socioekonomiska faktorer mycket starkt påverkar risken att falla in i kriminalitet, men så som många här påpekar så lever inte folk i invandrarförorterna i någon direkt misär. Man får bidrag, boende, fri sjukvård, skola och en hel massa andra saker man bara kan drömma om i valfritt u-land. Kort sagt ett ganska bekvämt liv med goda förutsättningar om man enbart ser till förmånerna.
Men det räcker inte att säga så, och sedan försöka förklara kriminaliteten med etnicitet. En oerhört viktig faktor, kanske den allra viktigaste, är den upplevda skillnaden i samhällsklass och välstånd. En bidragsberoende invandrare i förorten ligger i princip allra lägst på samhällsskalan, och det vet de om. Den bilden präntas in från tidig ålder, och utanförskapet blir en del av identiteten. Upplever man att samhället föraktar en, så är det lätt att börja förakta samhället tillbaka. Då ser man sej själv som offret, och kan rättfärdiga sitt kriminella beteende.
Den här bilden av invandrare som offer, är något som målas ganska hårt både medialt och av större delen av den politiska skalan. Man vet liksom inte hur man ska förhålla sej till invandrare om dom man inte kan se dem som just offer. Sen finns såklart en liten del som ser invandrare som rent ondskefulla. Bidragsparasiter. Mördare. Kriminella. Våldtäktsmän. "Det ligger i deras kultur/ras/religion".
Inget av dessa synsätt, offerstämplandet eller demoniserandet, hjälper till att göra något åt de faktiska problemen och åtgärda orsakerna till segregationen som göder utanförskapet.
Det tycks vara svårt för svensken att se invandrare som vilka människor som helst, människor med både möjligheter OCH skyldigheter.