Att skillnader i människors inkomster och kapital uppstår är fullt naturligt som en följd av att vi värderar t ex kompetens olika. Det som uppfattas som mer värdefullt är människor och företag beredda att betala mer för. Skulle man helt försöka ta bort denna mekanism skulle det leda till stagnation i utveckling, kunskap och ekonomi.
Det finns ett problem med denna mekanism och det är att den tenderar att leda till en snedfördelning där en en oproportionerligt stor del av värdet hamnar hos ett fåtal av de som är mest framgångsrika. De superrika blir ännu rikare, ett litet antal av de som är framgångsrika inom idrott, konst film, forskning osv. får en stor del av den totala framgången. Detta fenomen är välstuderat och kallas paretoprincipen (eller vanligare: 80-20-regeln).
Det är ju bland annat mot denna bakgrund man kan se uppkomsten av höger och vänster i politiken. Även om även den fattigaste delen av befolkningen i absoluta termer gynnas av att det totala skapade värdet blir större med denna mekanism, så blir klyftorna, dvs. de relativa inkomstskillnaderna, större och om de blir allt för stora uppstår problem. Vänstern har varit varit den kraft som motverkar att klyftorna blir för stora, medan högern har försvarat de positiva sidorna av att kunna värdera kompetens och framgång olika.
Om något av perspektiven ”går bananas” uppstår stora problem, men exakt var gränsen skall gå är omöjligt att säga, då det är ett väldigt komplext problem där balansen kan behöva vara olika, beroende på vilka förutsättningar som för tillfället råder. Vi har löst detta med en demokrati där det sker ett ständigt politiskt samtal utifrån de olika perspektiven och där det hela landar i en kontinuerlig justering av balansen utifrån de nu rådande förutsättningarna. Detta förutsätter dock ett fungerande politiskt samtal. När polariseringen blir allt för stor slutar denna ständiga justering av balansen att fungera. Det blir svårare att göra kompromisser, man slutar lyssna på varandra och istället förstärks ytterkanterna genom allt starkare reaktioner på varandras tidigare reaktioner. I sin extrem återstår att någon av ytterkanterna tar över med våld och då har vi inte längre demokrati.