Sverigedemokraterna har inte presenterat några som helst förslag, idéer eller åtgärder vad gäller integrationspolitiken. Och partiet är dessutom tydligt med, inte minst i sitt invandringspolitiska program, att de inte heller tänker föra någon politik på området. Motiveringen är dock något oväntad. Eftersom ”den statliga integrationspolitiken har misslyckats i grunden” har partiet bestämt sig för att man ”motsätter” sig alla former av ”integration som en lösning på de problem som har uppstått som en följd av den oansvariga invandringspolitiken.”
Paradoxen är total.
Det är som om Socialdemokraterna skulle säga att de, eftersom arbetslösheten är fortsatt hög, föreslår att slopa såväl Arbetsförmedlingen som samtliga arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Eller som om Centern och Miljöpartiet skulle ställa krav på ett omedelbart stopp för alla former av miljöpolitik – med motiveringen att de hittills*varande insatserna misslyckats.
I stället för den avskaffade integrationspolitiken har Sverige*demokraterna ett annat svar på integrationsfrågorna: total assimilering. ”Den självklara målsättningen skall vara att de invandrare som har för avsikt att stanna i landet skall anpassa sig till det svenska levnadssättet och på sikt uppgå i den svenska nationen.”
Men här kommer nästa paradox.
Samtidigt som Sverigedemokraterna kräver en fullständig assimilering, är partiet noga med att påpeka att en assimilering på individnivå inte bara är svår, utan i många fall helt omöjlig. ”Assimilering är en lång och svår process som inte alltid lyckas och som i vissa fall kan ta flera generationer att fullborda.”