Nu är jag med. Det jag syftade på var att det finns en tendens att utveckla xtremt många trofinivåer för att uppehålla näringen i systemet. I motsats till system med höga närsaltsvärden som bildar få nivåer med jäkligt många individer.
Korallrevet (som oftast ligger på östkusten av kontinenterna) tar mot varmt ytvatten som passerat över oceanerna (vinddrivna cirkulationssystem) dessa närsaltsfattiga vattenströmmar sveper in över korallrevet. Vad som nu händer är att livet försöker accumulera näringen genom att försinka dess passage över revet. Assosiativa zooxantheller bildar fotosyntasprodukter som kommer korallen till godo som kommer leddjur och pappegojfiskar tillgodo etc. etc. Genom att nicha sig och utnyttja varje trofisk återkoppling som finns upphåller systemet närsaltet in absurdum.
Ishavssystemet som accumulerar närsalter under den mörka perioden (svårt med fotosyntesen) fullkomligen exploderar under den ljusa perioden och genererar tokiga mängder alger, krill, sill och blåval
Ungefär samma situation har du på kontinenternas västkust i uppwellingzonerna, minus blåvalen och plus tonfisk (eller annan sk.toppredator)
Tesen blev i slutändan att brist skapar ökad komplexitet.
gladh