Kanske ska förklara lite mer vad jag menade med att gaiahypotesen ligger nära systemekologin. Nu blir det en del skumma termer här.
Livet på jorden har kunnat uppkomma pga att vi har en extern energikälla, solen, som förser alla biologiska system med energi. Livet är hierarktiskt uppbyggt, bl.a. via trofinivåer (t.ex. växtplankton, djurplankton, fisk, rovfisk), där de högre nivåerna tycks kontrollera de lägre via återkopplingar. Ett mer utvecklat system har väl fungerande återkopplingar och använder den inflödande energin effektivt genom hela systemet. Idén om att system självorganiseras för att på ”bästa” sätt tillgodogöra sig energi har formulerats på flera olika sätt; bl.a. genom “maximum power principle” (Lotka/1922), “maximum empower principle” (Odum/1996) och “maximum exergy degradation principle” (Schneider & Kay/1994). Sistnämnda är den som på senare år fått mest stöd.
Enligt systemekologen H.T. Odum så utvecklar system på alla nivåer ett nätverk av hierarkiskt ordnade energiomvandlingar och väljer genom ”trial and error” den väg som omsätter mest emergi (emergi definieras som den ackumulerade mängd resurser som krävts för att producera något, vanligtvis omräknat till solenergiekvivalenter). Alla system pulserar också med frekvenser och amplituder som beror på platsen i energihierarkin (”pulsing paradigm”), vilket förutsätts öka den totala emergiomsättningen. Eftersom vårt samhälle använder fossila resurser med mycket hög transformitet (plats i energihierarkin) omsätter jordklotet nu nästan tre gånger så mycket emergi som det skulle göra annars. Detta har gjort att vårt extremt högtransformativa informationssamhälle har kunnat växa fram. Under förutsättning att ”pulsing paradigm” gäller så är människan ur biosfärens perspektiv bara ett resultat av långsiktig maximering av emergiflöden. På samma sätt kan återkommande obalans i t.ex. klimat som resulterar i massförstörelse av genetisk information vara del av ett pulserande system långt upp i energihierarkin.