En liten hitoria om Ha-begär
1994 tog jag mitt B kort och mitt intresse för MC var stort redan då. Dock visste jag att jag var för vild och galen för att överleva på MC så jag sa till mig själv att jag skulle vänta till jag blev 30.
Sagt och gjort. 2007 Tog jag kortet och hade ingen aning om vad jag ville ha för hoj. Resonemanget gick att jag inte ville ha en plastraket utan jag ville ha en snygg hoj som man kunde ha packväskor på samt att tjejen skulle kunna åka med utan att agera ryggsäck. Utan att ens ha provkört pga att jag inte hade kortet så blev det en speutans ny Bonneville black med läderväskor. Jag gillade verkligen den klassiska looken och kände att det var en hoj jag ville ha.
På efterhand så inser jag att det var bland det dummaste jag har gjort. Mitt ha-begär överlistade mitt förnuft big time. Man SKA ALDRIG köpa en hoj som man inte ens har provkört!
I det här fallet så hade jag en otrolig tur. Körställningen var kanon och den fyllde alla de behov jag kunde önska. Det visade sig att jag sällan åker långtur och mest använder hojen som bruks hoj och tar dagliga korta turer.
I tre år puttrade jag omkring på detta vis och fastnade inte alls för nån annan hoj som jag provkörde. Däremot så reagerade jag på att jag hade haft en sån tur att pricka rätt på första hojen.
Men så i slutet av sommaren så tog min bror sitt MC kort och vi åkte till Ava för att köpa lite ryggskydd osv till honom. Då fick jag syn på en Ducati Sport Classic 1000 monoposto 2007. Poff så började ett habegär växa till sig inombords. Jag började brottas med tanken att be försäljaren dra igång den eller inte. Jag ville ju höra hur den lät... Det fick vänta. Först handla grejer med brollan.
När vi hade shoppat klart så sprang jag in i säljaren som menade på att jag skulle provcykla. Jag ville egentligen inte det efter som jag vet hur svårbotade mina ha-begär kan vara när dom väl har fått fäste, men jag testade den i alla fall.
Tunnelseendet blev ett faktum. Ljudet fick alla sinnen ur ballans och jag kände bara en total jävla lycka i hela kroppen. Jag var helt skakig när jag kom tillbaka. Det var nästan så att jag spontanshoppade den rakt av, men mitt förnuft fick lite fäste. Jag sa åt mig själv att tänka på saken. NOGA! Jag drog till dalarna på semester i 2 veckor och det tog åtminstone 1 vecka innan jag började sova normalt igen. Där uppe så kom jag fram till att jag skulle provköra hojen igen fast utvärdera den mer objektivt.
Det slutade med att när jag kom tillbaka till sthlm så lyckades jag övertala säljaren att få låna hojen en halv dag. Jag körde slingerbulten och den var ju jävligt kul på sånna vägar, men ack så obekväm den var på vägen dit och hem. Stå vid rödljus var inte heller bekvämt nån stans och det är ju mest rödljus och transportåkning som jag pysslar med till vardags.
Jag kom helt enkelt fram till att denhär hojjen är inte gjord för mig, men den är sjukt snygg och den låter förjävla fint.
När jag sen hoppade på min egen så infann sig en fantastisk känsla av "Fy fan vad jag trivs på min Bonneville ändå"
Jag beslutade mig där och då att jag skulle bygga om den med Duccens Café-look som influens. Dvs bra ljud i piporna och en Café Räcig look.
Sen råkade resultatet blir mer Thruxton än Ducati men det gör inget. Jag fick en förändring på ljud och utseénde och det var det som jag ville åt. I alla fall den här gången.
Det jag har lärt mig är att:
* Tänka först, planera och sen göra
* Man behöver inte bara bli utnyttjad när man har kasst poker face framför en försäljare. Man kan faktiskt utnyttja lite också
* Det är jävligt kul att bygga på hojen!
* Det finns fler sätt än 1 att råda bot på Ha-begär
Bild 1 + bild 2 blev i detta fall bild 3 och 4
Den sista lilla moden som jag har gjort, är en liten tribute till Duccen. Jag köpte två cromade tutor som jag klämde på gaffeln igår. Tänkte även att det kan passa med ett lite runt tema på hojen efter som det blev två runda bakljus.