So... vallöftena populistiska i synnerhet med tanke på det konjunktursläget som rådde. Folk röstar ju efter plånboken och alliansen strödde ju allmosor efter sig och vann två val i rad på kuppen.
Är inte säker på att jag är med på det där. Ena dagen säger borgarna att lägre skatter är bra för tillväxt och sysselsättning, so far so good. Även sossarna förstår detta, men de säger det inte. Men, det luriga är att nästa dag säger de att de inte har råd att sänka skatterna, som om det vore en utgift och inte en garant för högre intäkt (dvs högre tillväxt och sysselsättning).
De får liksom bestämma sig, antingen är ”jobbskatteavdrag”/skattesänkningar bra för samhällsekonomin eller inte. Att det är bra för privatekonomin har nog de flesta begripit.
Jag hittade en ny vinkel på mitt politiska intresse i höstas, jag har ”alltid” tyckt att fattiga moderater respektive rika sossar är någorlunda intressanta eftersom de bevisligen inte röstar efter plånboken, så eventuell egoism kan man bortse från (att den ensamstående sjukskrivna 9-barnsmamman respektive den 29-årige börsmäklaren på Östermalm röstar som de gör är liksom inte nödvändigtvis på grund av högt ställda ideal). Nåväl, en annan vinkel på det uppstod i ett samtal med en person som äger en mycket attraktiv "sjöfastighet" och den personen sade:
"Nä nu får det vara nog med skattesänkarpolitik"
Det som slog mig senare var att: "jäkla egoist, här sitter du i din avbetalda och säkert ärvda villa och kan tänka dig att betala lite mer skatt från ditt lågt betalda arbete medans hundratusentals unga får kämpa för att jobba ihop till en dräglig ekonomi".
Är det verkligen solidariskt att förneka folk sin surt, eller inte surt, förvärvade lön?
