Erik Hörstadius: "Jag erkänner: Ibland läser jag också Avpixlat"
Ur gårdagens Affärsvärlden
Av: Erik Hörstadius
Publicerad 12 april 2016 22:00
Vad svensk mainstreammedia ständigt glömmer, är att yttrandefriheten framför allt ska skydda obekväma minoritetsståndpunkter, inte majoritetens försanthållanden.
I spåren av Avpixlatgate – alltså Dagens Nyheters ”scoop” att högerpopulistisk alternativmedia läses av före detta ministrar och parti*ledare – hamnade en gammal fråga på tapeten: Mörklägger media invandringens avigsidor?
Naturligtvis inte, säger mainstremmedia. ”Någon förtigandekonspiration existerar inte inom medierna. (...) Medieforskningen har inte heller kunnat finna minsta belägg”, skriver till exempel Jan Guillou i Aftonbladet.
Saken därmed klar? I så fall får vi sätta foliehatt på Miljöpartiets Birger Schlaug, som i sin självbiografi påtalade ”en outtalad överenskommelse mellan journalister, politiker och tyckare att inte säga sanningen om det framväxande mångkulturella samhället. Vi – jodå, jag tillhörde lögnarna – förnekade problemen, fast vi alla såg dem.”
Nyckelordet här är konspiration: ”hemligt samarbete i illasinnat syfte”, enligt ordboken. Någon sådan lär ingen kunna belägga. Men det viktiga är väl ändå eventuell förekomst av mörkläggning och förtigande? Inte anledningen till att det i så fall sker? Den som på allvar vill lägga pusslet om invandringen kommer att leta efter saknade pusselbitar oavsett varför de har försvunnit.
Själv läser jag också Avpixlat emellanåt och kan peka på en hel del intressant som jag uppmärksammats på just där. Den slappa hanteringen av försvunna pass, det demografiska invandringsargumentets logiska brister samt länkar till vederhäftig kritik från vederhäftiga ekonomer som Magnus Henreksson och Tino Sanandaji av de ibland uppenbart bristfälliga eller felaktigt tolkade studier av invandringens ekonomi som mainstreammedia gärna blåser upp (Sandviken, OECD, Arena Idé).
Men intressantare än vem som läser Avpixlat, eller inte, tycker jag är det här: Varför erbjöds alternativmedia denna marknadsnisch av main*streammedia? Mot bakgrund av att en majoritet svenskar tror att mainstreammedia mörkar invandringsproblemen (SOM-institutet), var det ingen liten gåva! Och ingen som ens hade behövt skänkas bort.
Här vill jag citera framlidne författaren Knut *Carl**qvist: ”Svenska medier har aldrig insett, att deras uppgift är att hålla ett öga på staten och makten. De tror att deras uppgift är att uppfostra folket.”
Denna statstjänarideologi leder till ideliga stämplingar mot yttrandefriheten av den grupp som borde vara dess främsta försvarare, alltså journalisterna. Som när DN:s Peter Wolodarski och pressombudsmannen Ola Sigvardsson vill göra det lättare att lagföra folk i den redan gummiartade brottskategorin hets mot folkgrupp, där det ju räcker med att visa ”missaktning” mot en grupp för att riskera straff. (Man behöver alltså inte hetsa eller beljuga.)
Oroande är även att den pågående medie*utredningen överväger politisk styrning av presstödet utifrån ”demokratikrav”. Vad innebär detta i ett land där statsministern har definierat ett riksdagsparti som fascistiskt och icke-demokratiskt?
Annars är parad*grenarna hat, hån och misstänklig*görande. Adelsohn/Liljeroth avfärdas som ”troll” av Upsala Nya Tidnings kulturredaktör, och i Aftonbladet skriver en politisk kommissarie att ”de börjar tappa greppet om verkligheten där i Östermalms*våningen, så kan det gå när man åldras”. Sjukdomsförklaringar och affekt*beskrivningar är precis som i gamla Sovjet*unionen legio, därav ord som "islamofobi” och ”hatsajter”.
I arsenalen ingår också offentliga uthängningar, trots att anonymiteten är en viktig pelare i yttrande*friheten. Människor förlorar jobb och vänner, andra skräms till tystnad. Att folkbibliotek och fastighetsvärdar portar invandringskritiska röster från att hålla möten anses vara helt i sin ordning. Och när yttrandefriheten beskärs på grund av våld eller hot om våld, är journalisterna märkligt tysta – om våldet drabbar invandrings*kritiker, vill säga.
Vad svensk mainstreammedia ständigt glömmer, är att yttrandefriheten framför allt ska skydda obekväma minoritetsståndpunkter, inte majoritetens försanthållanden. Men i rådande medieklimat blir det viktiga vem som säger något. Inte vad, hur och varför. Budskapet skjuts i bakgrunden. Vi får metadebatter i stället för sakdebatter.
Allt medan Avpixlat tackar för bjudningen och tar emot.
PS.
Det var då det, Jan Guillou
Sista ordet går till redan citerade Jan Guillou, som för tjugo år sedan gjorde en helt annan analys än i dag:
”Moralens väktare i Sverige, om vi därmed menar opinionsledande politiker och grindvakterna på våra mest inflytelserika massmedier, hade en föreställning om att man kunde framkalla utlänningsfientlighet bland de dumma massorna om man alltför konkret redogjorde för invandrarnas brottslighet. /.../ Denna gällande politiska moral, att förtiga olämpliga fakta, hindrade alltså länge all vettig journalistik i ämnet invandrare och brott.” (Aftonbladet januari 1996.)
Av: Erik Hörstadius
