Utifrån en utomstående betraktares ögon ser man en tydlig tendens att de som HAR barn, alltid vill att de som INTE har, ska skaffa.
Oklart varför. Då de som tjatar oftast inte har någonting positivt att säga vare sig om sina egna eller andras barn, eller om hur det är att HA barn!
Märkligt.
Det känns ibland som en "dra ner andra i samma skit" syndrom, ungefär som olycksbröder inom alkoholismen; -Men föffaaaaan ta en sup du med och var som en människa!
Där folk kan bli t.o.m aggressiva om någon väljer att inte dricka på en fest eller liknande.
Och på samma sätt har även jag känt när vissa försöker pracka på en barnhallelujat.
Missförstå mig rätt, jag vill gärna ha barn, men har inga nu, och jag älskar barn.
Men ser som sagt väldigt ofta (för ofta) dåliga familjer där barnen bara är ännu en pryl i "rat-racet" om "flest prylar när man dör vinner".
De flesta föräldrars relation till sina barn idag är ju en till två timmar i respektive ände av dygnet, resten lassas ju ungarna runt på dagis å lekis å snoris, för att de när de blir äldre, få stanna hos skolfröken efter ordinarie skoltid, och när/om de kommer hem skall de direkt köras till nån träning eller match.
Den gemensamma kvalitetstiden INOM en familj tycks knappt existera.
Jodå, man ser den här och där. Men endast som lyckliga undantag.
Så i ett sammhälle där bägge föräldrar tvingas dubbelarbeta, lyxkonsumtionen är viktigast, och där barnen är en handelsvara och statuspryl, och man märker att det inte ligger omtanke i rösten på de som önskar att man hade barn, utan snarare missund, avund och "har jag hamnat i skiten ska alla andra oxå görta det" så blir iaf jag fundersam till varför vissa ö.h.t har barn.
Finge jag ha barn i en framtid, skulle jag iaf inte behandla dem så som jag ser väldigt många barn behandlas.
Det är ovärdigt, och ETT skäl att inte skaffa barn idag.