Personligen hävdar jag att de som förespråkar (implicit eller explicit) att deras motståndare inte skall få göra sin röst hörd inte har rätt att höras själva. Är man mot yttrandefrihet, fine, men då skall man inte vänta sig att få den heller.
De som förespråkar att gripa till våld (eller gör det) har därigenom legitimerat att deras meningsmotståndare tillämpar det samma mot dem.
Chris,
jag pratar om kommunism. "Det kommunistiska manifestet", du vet? Före Lenin, Stalin och rödingsmurfen. Och visst är det ogenomförbart men det är som sagt bara en vision av hur saker skulle kunna vara. Och jag får rätta mig själv, till viss del fanns det ett recept. Proletariatets diktatur i en övergångsfas och så, den där trappan... och redan där är det uppenbart för varje tänkande individ att det inte fungerar praktiskt. De delar av proletariatet som får de diktatoriska maktmedlen under övergångsfasen brukar visa sig ovilliga att släppa dem sedan. Människor är som sagt människor och (tyvärr) sig själv närmast. Ergo blir det en omfördelning av makten men ingen övergång till ett annat samhällsskick... i alla fall inte åt rätt håll eller det håll som var tänkt.
Godnatt!
/Fredrik