Finalen i Svenska endurancecupen gick av stapeln i Falkenberg.
Först vill jag bara rikta ett enormt tack till Christian Broling som lånade ut en komplett uppsättning extrafälgar samt Fredrik Boström som har hjälpt till med begagnade däck så jag har råd att ta mig runt alla varv som behövs. Ni är guld värda!
Efter en finfin fredagskväll hemma hos bästa Marcus och Åsa (tillsammans med Esa och Robert) där jag insåg att jag hade glömt ALLT utom hjälm så blev det ett projekt att få låna utrustning. Otroligt nog så gick det smärtfritt tack vare alla fantastiska människor! Jag fick erbjudanden från flera personer och det slutade med skinnställ från Anders Jangby, knäpuck och ryggskydd från Marcus Högström, TVÅ par stövlar från hans kompis (strl 44 & 45kr) och handskar samt höftskydd från Krister Johansson. TACK!!!! Det är helt otroligt hur så många vill hjälpa till efter förmåga. Jag är otroligt tacksam!
På lördagen begav vi oss till motorbanan. Tillräckligt sent för att inskrivningen skulle vara stängd. Men de gick runt och besiktades hojar fortfarande. Jag frågade om tid fanns och de skulle vara kvar ett tag till så det var bara att lasta ur och hojta till. 10 minuter senare så var hojen i depån men då tyckte dem att det fick räcka för kvällen ?
Lite komiskt men det gjorde ingenting. Och de kom faktiskt till boxen och besiktade på morgonen. Bra service!
Jag lyckades sätta snabbaste tiden i vårt team vilket gav oss en trevlig 10:e startposition. I en endurancetävling då startar man inte på vanligt vis med tre stycken i bredd utan här ställer vi upp hojarna i längs med banan, drygt 45 grader ut och cirka 2 meter mellan hojarna. Vi förare står på andra sidan Bankanten och väntar på antingen en flagga, eller som i detta fall röda lampor som först tänds, och när de släcks så springer vi som yra höns till hojen, startar och kör iväg.
Jag startar i teamet och det går riktigt bra! När jag närmar mig hojen så hoppar jag på från min högra sida, vilket blir hojens vänstra. Jag tar tag o vänster handtag och drar in kopplingen samtidigt som jag svingar över benet över hojen, tar tag i gashandtaget med högerhanden och trycker direkt på startknappen. Ettans växel ligger redan i så när jag landar på sätet så kan jag köra iväg utan tidsfördröjning. På det sättet så var jag faktiskt fyra in i chikanen, och när jag körde om den otroligt trevliga och extremt snabba R6-cup-föraren Mattias Ödlund inför nyhemskurvan låg jag ju faktiskt trea! Och efter en dryg halvtimme låg vi fortfarande på en sjätteplats (4:e plats i klassen) när jag svängde in i depån. Lasse och Mats höll ställningarna riktigt snyggt och vi behöll vår plats i racet under väldigt lång tid.
Olyckligtvis så gick en av oss omkull och trots att safety Car snabbt var ute för att samla ihop förarna för att vår gubbe skulle kunna komma in så tappade vi drygt 5 varv och vi fick börja jaga från en 13:e plats.
Nu var vi bara två man kvar och det var 1,5h kvar. Medans ena föraren åker ut diskuteras det om vi ska göra ett eller två byten innan målflagg. Vi kommer fram till att vi siktar på 45 minuter vardera, men det var osäkert ifall han skulle orka med så lång körning då han bara hade vilat i knappt 20 minuter. Jag å andra sidan förbereder mig för en stinten på 40-50 minuter. Jag hade tankat för en normal halvtimmes-stint var osäker på om det skulle räcka. Tack vare fantastisk hjälp av Krister Johansson under hela dagen så har allting sköts smidigt med bland annat tankningen. Vi fyllde upp soppa till bredden och hoppades på att det skulle räcka.
Jag laddar upp med ytterligare 3 påsar sportresorb, Treo, Ipren och Alvedon. Höger armbåge gör fortfarande väldigt ont sen kraschen i våras på Almeria och under långlopp så tenderar den att bli svullen och vätskefylld. Så även denna gång. Vi låg på en 11:e plats i tävlingen med 1 min till framförvarande lag. Mitt mål var att komma ikapp dem. Jag behövde alltså köra ikapp 60 sekunder på 45 minuter. Strax över sekunden snabbare per varv behövde jag köra, och jag visste inte vad de körde på för tider.
Jag går ut och bestämmer mig för att köra till 90% av det jag kan klara av under ett vanligt 20min-pass. Sedan hoppades jag att jag skulle ha pannben nog att orka tiden ut.
Jag kör på min tidigare taktik. Såg jag en förare så skulle jag om så snabbt som möjligt.
Många förare käkades upp och det kändes lite som pacman (jag kan ha svårt att fokusera på nutiden ibland och tankarna springer lätt iväg).
Jag hittar humlans hoj mitt i alltihopa och bestämmer mig för att jag MÅSTE köra om den på något sätt. Det tar många varv och flera avbrutna omklrningsförsök innan jag lyckas. Lite osäker på vem av de tre förarna som det var men jag såg ingen text på skinnstället. Varken "Humlan" eller "Crazy" som det står på Häggs ställ om jag minns rätt.
Från ingenstans blir jag omkörd av en fin blå #96 superbike på rakan och det kändes som ett jäkla möte. Vilken fart!
Jag glömde bort mig lite och tog rygg. Nu struntade jag i att spara på krafterna. Det var drygt en halvtimme kvar på racet men det här var ju nästan personligt. Jag blev omkörd ?
vi sicksackar oss förbi andra förare och sakta men säkert märker jag att jag är starkare överallt förutom på rakan och uppför nyhemskurvan (den branta backen efter chikanen.
Jag lyckas köra om och kommer snabbt om några andra förare vilket jag hoppades skulle ge mig lite andrum. Jag blev inte omkörd igen iaf. Det var en riktigt rolig fight även om #96 gissningsvis inte hade räknat med att jag hade hängt på ?
Nu var jag riktigt trött och tänkte att jag behövde hämta andan som sagt.
Men när jag åker på start/målrakan så skymtar jag en vit hoj med orange ram i utgången av chikanen. Det är ju Marcus i THF!! Jag fick nya krafter och höll uppe det tempo som jag hade kört större delen av den här tuffa stinten. Det tog två varv innan jag var ikapp och på det tredje så hittade jag en lucka på yttern i nästa sista högern efter krönet. Jag tyckte det här var hiskeligt roligt då Marcus är en mycket duktigare förare än jag. Jag skrattade högt i hjälmen och klappade på kutsen att han skulle haka på.
De sista 7-10 minuterna var väldigt svåra. Jag var helt slut i ryggmuskulaturen, högerfoten värkte och högerarmen smärtade. Jag fick lägga överkroppen mot tanken i kurvorna för att vila och tankarna gick pt att fundera på hur marginalerna påverkades av att ligga på hojen istället för att hänga ut kroppen. Dessutom började soppalampan att lysa så de sista 5 min så körde jag på en högre växel.
Men jag tog mig i mål och tack vare en stark insats av samtliga inblandade så kom vi på en åttonde plats i tävlingen, sexa i klassen och TREA i totalen!
Det har varit många som har hjälpt oss förare i Team Karlsgårds Raska Gossar att nå hit. Anders Jangby har varit teamchef och gjort ett grymt jobb på alla tävlingar. Våra reservförare Niclas Alverstedt och Daniel Karlsson har gjort fantastiska insatser. Kajsa Arvidsson har varit till ENORMT stor hjälp under flera tävlingar vilket personligen har varit avgörande för prestationen och Krister Johansson har ställt upp mycket för oss!
Utöver det så har H E L A underbara Tärnsjö Hastighetsförmedling varit en stor bidragande faktor till att endurancecupen har varit så lyckad och rolig för min del. Bättre gäng går ej att finna ?
Jag kan namedroppa i en evighet och ju mer jag skriver desto större är väl risken att någon jag kanske glömde nämna för stunden känner sig utanför. Det är inte meningen ?
Tack till alla förare som har ställt upp och tack Humlan för det lass som du har dragit för att vi ska kunna köra Cupen!
Till alla er som är funktionärer och fotografer, ni uppskattas ENORMT MYCKET!
Nu är säsongen slut för endurancen och det är dags att blicka mot nästa år. Då kommer ni få se mig i en THF-kostym
Tack alla för en rolig och för egen del kraschfri säsong i Svenska Endurancecupen
Men hon tyckte att det var spännande och det är ju ett väldigt stort plus!
