Idag är jag förbannad därför att...

[Maestro]

Jaha, nu är det Luciatåg i fabriken. Dagisbarn i luciatåg som sjunger, hade det varit dansklassen från Sturegymnasiet hade det varit en annan sak, nu kan man lika gärna sitta och jobba istället.

 

[Skrotnisse]

Jaha, nu är det Luciatåg i fabriken. Dagisbarn i luciatåg som sjunger, hade det varit dansklassen från Sturegymnasiet hade det varit en annan sak, nu kan man lika gärna sitta och jobba istället.

På min förra arbetsplats luciatågade vi själva.

 

[Maestro]

Vad är det är det som händer med forumet?
Massa felmeddelanden när jag försöker postar inlägg och mitt senaste inlägg hittar jag inte

http://www.sporthoj.com/forum/showthread.php?257525-Tr%E5dl%F6s-%F6vervakningskamera&p=5691456#post5691456

 

[Maestro]

Vad är det är det som händer med forumet?
Massa felmeddelanden när jag försöker posta inlägg och mitt senaste inlägg hittar jag inte

http://www.sporthoj.com/forum/showthread.php?257525-Tr%E5dl%F6s-%F6vervakningskamera&p=5691456#post5691456

 

[Swish]

För att jag inte kan någonting om datorer, och de alltid strular...

 

[Tjerringen]

Förbannad på mig själv för att jag inte kan ta mig i kragen och gå vidare...

Du det är tyvärr något som tar tid... jävligt, men så är det.

 

[Bushido]

Du det är tyvärr något som tar tid... jävligt, men så är det.

Ja, jävla skit... Grejen är att jag och tjejen haft det struligt en längre tid, hon har knappt ägnat mig någon tid alls. Och när jag äntligen tar tag i det hela och förkunnar att "Vi måste prata" så är det som att hon tar det som en personlig förolämpning att jag inte är nöjd med vår situation så hon vänder helt om och förkunnar att "Hon måste få tid att tänka igenom saker och ting"... Och det gör så jävla ont, det känns som att hon inte älskat mig på länge om hennes känslor kan vändas upp och ned bara sådär... Och jag älskar henne fortfarande, dum som jag är...

 

[Maestro]

Ja, jävla skit... Grejen är att jag och tjejen haft det struligt en längre tid, hon har knappt ägnat mig någon tid alls. Och när jag äntligen tar tag i det hela och förkunnar att "Vi måste prata" så är det som att hon tar det som en personlig förolämpning att jag inte är nöjd med vår situation så hon vänder helt om och förkunnar att "Hon måste få tid att tänka igenom saker och ting"... Och det gör så jävla ont, det känns som att hon inte älskat mig på länge om hennes känslor kan vändas upp och ned bara sådär... Och jag älskar henne fortfarande, dum som jag är...

Jobbig sits
Hur länge har ni varit tillsammans?

 

[Bushido]

Jobbig sits
Hur länge har ni varit tillsammans?

Ja...
Nästan sex år... Och det har varit körigt av och till, men det har ändå varit mitt livs sex bästa år... Så det är inte så lätt för mig att bara släppa taget, även om hon bara verkar vilja gå vidare...

 

[Tjerringen]

Ja...
Nästan sex år... Och det har varit körigt av och till, men det har ändå varit mitt livs sex bästa år... Så det är inte så lätt för mig att bara släppa taget, även om hon bara verkar vilja gå vidare...

Är det helt kört tror du? Det är ju aldrig lätt att släppa om man fortfarande hoppas. O även när man bestämt sig för att släppa taget så finns ju tomheten där rätt länge. Särskilt om man varit tillsammans så många år.

 

[Bushido]

Är det helt kört tror du? Det är ju aldrig lätt att släppa om man fortfarande hoppas. O även när man bestämt sig för att släppa taget så finns ju tomheten där rätt länge. Särskilt om man varit tillsammans så många år.

Just nu tror jag det tyvärr... För tillfället pratar hon inte med mig, vill inte veta av mig alls. Så jag vet inte riktigt hur det skulle gå att reparera...
Grejen är ju som sagt att vi haft det svårt länge, men hon verkar inte ha märkt hur dåligt vi faktiskt haft det. Hon har liksom varit ok med att knappt ses och sådär... Så när jag påpekade att vi hade problem var hennes reaktion ungefär att "Ja, men om vi jobbar på detta och detta och detta (väldigt små saker i sammanhanget) så kan vi lösa det", och det var då jag insåg att hon inte ens fattat vad problemen är eller varför vi har dem... Så då gjorde vi slut. Och det var som att hon tog det som en förolämpning, så direkt i anknytning till detta så vände hon helt om och förkunnade att det var hon som behövde tänka igenom saker och ting och få rätt på sina känslor. Det var som att hon försökte liksom tränga sig in i uppbrottet och göra det till sitt eget, lite som "Du sparkar inte mig, jag slutar!"... Och sen bråkade vi lite efter det och nu pratar hon som sagt inte med mig... Men vi får väl se vad som händer... Hon kanske lugnar sig så pass att vi åtminstone kan prata igenom saker och ting i sinom tid...

 

[Tjerringen]

Just nu tror jag det tyvärr... För tillfället pratar hon inte med mig, vill inte veta av mig alls. Så jag vet inte riktigt hur det skulle gå att reparera...
Grejen är ju som sagt att vi haft det svårt länge, men hon verkar inte ha märkt hur dåligt vi faktiskt haft det. Hon har liksom varit ok med att knappt ses och sådär... Så när jag påpekade att vi hade problem var hennes reaktion ungefär att "Ja, men om vi jobbar på detta och detta och detta (väldigt små saker i sammanhanget) så kan vi lösa det", och det var då jag insåg att hon inte ens fattat vad problemen är eller varför vi har dem... Så då gjorde vi slut. Och det var som att hon tog det som en förolämpning, så direkt i anknytning till detta så vände hon helt om och förkunnade att det var hon som behövde tänka igenom saker och ting och få rätt på sina känslor. Det var som att hon försökte liksom tränga sig in i uppbrottet och göra det till sitt eget, lite som "Du sparkar inte mig, jag slutar!"... Och sen bråkade vi lite efter det och nu pratar hon som sagt inte med mig... Men vi får väl se vad som händer... Hon kanske lugnar sig så pass att vi åtminstone kan prata igenom saker och ting i sinom tid...

Tungt. Hoppas du har släkt o vänner som kan skingra tankarna under julhelgen!

 

[Slowroller]

Tungt. Hoppas du har släkt o vänner som kan skingra tankarna under julhelgen!

Annars finns ju alltid SH.

 

[Bojje]

Ja...
Nästan sex år... Och det har varit körigt av och till, men det har ändå varit mitt livs sex bästa år... Så det är inte så lätt för mig att bara släppa taget, även om hon bara verkar vilja gå vidare...

Nya möjligheter kommer dyka upp. Skitsvårt att inse det nu men du kommer att träffa någon som inte "ger upp" lika lätt.

Om det nu inte blir något mer så var det väl meningen, för du vet själv att finns det något där på riktigt så tar man sig igenom all skit i världen.

 

[Ulvhamne]

Just nu tror jag det tyvärr... För tillfället pratar hon inte med mig, vill inte veta av mig alls. Så jag vet inte riktigt hur det skulle gå att reparera...
Grejen är ju som sagt att vi haft det svårt länge, men hon verkar inte ha märkt hur dåligt vi faktiskt haft det. Hon har liksom varit ok med att knappt ses och sådär... Så när jag påpekade att vi hade problem var hennes reaktion ungefär att "Ja, men om vi jobbar på detta och detta och detta (väldigt små saker i sammanhanget) så kan vi lösa det", och det var då jag insåg att hon inte ens fattat vad problemen är eller varför vi har dem... Så då gjorde vi slut. Och det var som att hon tog det som en förolämpning, så direkt i anknytning till detta så vände hon helt om och förkunnade att det var hon som behövde tänka igenom saker och ting och få rätt på sina känslor. Det var som att hon försökte liksom tränga sig in i uppbrottet och göra det till sitt eget, lite som "Du sparkar inte mig, jag slutar!"... Och sen bråkade vi lite efter det och nu pratar hon som sagt inte med mig... Men vi får väl se vad som händer... Hon kanske lugnar sig så pass att vi åtminstone kan prata igenom saker och ting i sinom tid...

Jag tycker det låter som en person som inte är i direkt kontakt med hur hon funkar känslomässigt. Jag skulle nog säga att det bästa valet för dig är att ta det som ett avslut, bearbeta det och gå vidare. Att gå och hoppas på att få tillbaka henne, eller att vänta på att hon ska prata med dig kommer hindra dig från att leva ditt eget liv.

 

[Str3 R]

Just nu tror jag det tyvärr... För tillfället pratar hon inte med mig, vill inte veta av mig alls. Så jag vet inte riktigt hur det skulle gå att reparera...
Grejen är ju som sagt att vi haft det svårt länge, men hon verkar inte ha märkt hur dåligt vi faktiskt haft det. Hon har liksom varit ok med att knappt ses och sådär... Så när jag påpekade att vi hade problem var hennes reaktion ungefär att "Ja, men om vi jobbar på detta och detta och detta (väldigt små saker i sammanhanget) så kan vi lösa det", och det var då jag insåg att hon inte ens fattat vad problemen är eller varför vi har dem... Så då gjorde vi slut. Och det var som att hon tog det som en förolämpning, så direkt i anknytning till detta så vände hon helt om och förkunnade att det var hon som behövde tänka igenom saker och ting och få rätt på sina känslor. Det var som att hon försökte liksom tränga sig in i uppbrottet och göra det till sitt eget, lite som "Du sparkar inte mig, jag slutar!"... Och sen bråkade vi lite efter det och nu pratar hon som sagt inte med mig... Men vi får väl se vad som händer... Hon kanske lugnar sig så pass att vi åtminstone kan prata igenom saker och ting i sinom tid...

Jag var med om något liknande i min ungdom, killen kunde helt enkelt inte öppna mun och säga att nåt var fel. Han var bara borta ur mitt liv rätt som det var utan att säga något. Det tog hårt men så här i efterhand var det bra att det blev som det blev. Nu är jag lite klokare och begriper att han var helt fel för mig. Det kommer en dag när hon plötsligt står där framför dig, tjejen som du faller pladask för. Då är allt det här som förlåtet och bortglömt. Erfarenhet gör ont ibland men stärker på samma gång. Kram på dig.

 

[Bonzo]

För att tjejen lämnade in bilen på verkstad förra veckan och fick den lagad för den nätta summan av 12600:-, och idag startar den inte över huvud taget. Har precis bogserat tillbaka bilen till verkstaden och kan väl bara hoppas att de hittar felet och fixar det snabbt.

Misstänker att det inte är någon bra idé att påminna henne om att jag tyckte att hon skulle ha skrotat bilen och lagt pengarna som handpenning på en ny bil istället.

 

[Jonathan]

För att min mage inte har blivit som folk efter i helgen!

Man är fan skapt som en tjärring.

 

[Lajo]

Det kommer en dag när hon plötsligt står där framför dig, tjejen som du faller pladask för. Då är allt det här som förlåtet och bortglömt. Erfarenhet gör ont ibland men stärker på samma gång. Kram på dig.

Floskler..
Den dagen kommer exet krypande och är gulligare än nånsin för att sätta griller i huvet på en, söndra och förstöra. Jo jag är bitter och med all rätt.
Lider med dig Bushido, men vad du än gör så släpp inte tillbaka henne i ditt liv!
Nu vill hon bara se dig krypa och när hon sen har dig igen så slänger hon bort dig.



Sent from my iPhone using Tapatalk

 

[Bushido]

Tungt. Hoppas du har släkt o vänner som kan skingra tankarna under julhelgen!

Ja, just nu är det fan inte lätt... Har liksom fysiskt ont i magen av allt det här, går mest bara omkring och mår tjyvens... Orkar knappt träffa folk ens, men tvingar mig för att försöka skingra tankarna. Så ja, julen får bli ihop med föräldrar och syskon. Även om jag helst sitter själv och bara funderar...

Nya möjligheter kommer dyka upp. Skitsvårt att inse det nu men du kommer att träffa någon som inte "ger upp" lika lätt.

Om det nu inte blir något mer så var det väl meningen, för du vet själv att finns det något där på riktigt så tar man sig igenom all skit i världen.

Visst är det väl så, "tiden läker alla sår" och så vidare... Frågan är bara hur fan man ska få tiden att gå, för just nu segar den sig verkligen fram... Inbillar mig att det blir bättre med tiden så jag försöker verkligen göra saker för att fördriva dagarna, men det går sådär... Har liksom ingen större ork till någonting. Träffar man polarna sitter jag mest själv och bidrar inte till konversationen, hemma hos föräldrarna sitter jag på rummet och kollar film eller något... Följde med hem till morföräldrarna på lite julkäk häromkvällen, och efter ett gäng groggar så blev man väl lite mer social... Men inte ens då kunde man helt släppa saker och ting, så jag satt mest tyst och spelade kort medan de andra fick prata... Är det någon som vet någon som kan försänka mig i en djup men tankeprocesserande koma så att jag kan vakna upp om tre månader och känna mig färdigtänkt, utvilad och ha glömt så hojta till, känns som att det är något sånt jag behöver...

Jag tycker det låter som en person som inte är i direkt kontakt med hur hon funkar känslomässigt. Jag skulle nog säga att det bästa valet för dig är att ta det som ett avslut, bearbeta det och gå vidare. Att gå och hoppas på att få tillbaka henne, eller att vänta på att hon ska prata med dig kommer hindra dig från att leva ditt eget liv.

Nej, jag vetifan vad hon vill eller hur hon funkar...
Santagligen sant som du säger, men det är jävligt svårt att leva som man lär just nu... Allt det logiska försöker bara få en att glömma, gå vidare och inte tänka mer på henne, men så är det någonting där inne i huvet som bara skriker: "NEEEEEEEEEEJJ!! Hon var den rätta för fan, hur kan du bara glömma henne!? Du vill ha henne tillbaka, du vet att du vill!!!"... O jag förstår mig inte ens på rösten själv, för när jag tänker på hur vi haft det så vet jag mycket väl att jag inte vill tillbaka till det vi haft på sista tiden. Och ändå kan jag inte bara släppa henne... MAn saknar liksom allt det som var bra, glömmer allt som var dåligt... Och de gånger man faktiskt tvingar sig att tänka på det jobbiga för att motivera sig så vrålar samma jävla röst att: "Det där kan ni jobba på om ni ger det en chans till!"
Varken logiskt eller lätt är det...
Tack.

Floskler..
Den dagen kommer exet krypande och är gulligare än nånsin för att sätta griller i huvet på en, söndra och förstöra. Jo jag är bitter och med all rätt.
Lider med dig Bushido, men vad du än gör så släpp inte tillbaka henne i ditt liv!
Nu vill hon bara se dig krypa och när hon sen har dig igen så slänger hon bort dig.



Sent from my iPhone using Tapatalk

Heh, jag tror faktiskt att hon är för stolt för att komma krypande... Hon försökte ju tvärtom få mig att krypa tillbaka till henne genom att på något sätt kidnappa själva uppbrottet och göra det till sitt. Så fort jag förkunnat att vi behövde prata och att detta inte funkade längre var det plötsligt hon som behövde tänka igenom sina känslor etc etc... Jag tyckte att vi skulle sätta oss ner och prata så att vi åtminstone kunde skiljas som vänner, men hon ville först fundera över hur hon vill göra med mera och vill nu inte veta av mig alls. Så den risken tror jag är liten, kanske som tur är då...


Tack för alla vänliga ord och klokskaper hörni, försöker verkligen ta det till mig men det är fan inte lätt... Just nu känns det verkligen som att jag förlorat allt och aldrig kommer hämta mig... Nu är det väl förhoppningsvis inte så, förhoppningsvis hämtar man sig. Men då ska man få tiden att gå...


Nu ska jag sluta sabba julstämningen och tycka synd om mig själv. Nikel och Bells får bidra med kärlek i tråden istället medan jag går och tröstspelar xbox eller något och inte ältar mina problem för åttonde gången... God jul hörni!