BlöjRäsern
Gränsfall
Ja, just nu är det fan inte lätt... Har liksom fysiskt ont i magen av allt det här, går mest bara omkring och mår tjyvens... Orkar knappt träffa folk ens, men tvingar mig för att försöka skingra tankarna. Så ja, julen får bli ihop med föräldrar och syskon. Även om jag helst sitter själv och bara funderar...
Visst är det väl så, "tiden läker alla sår" och så vidare... Frågan är bara hur fan man ska få tiden att gå, för just nu segar den sig verkligen fram... Inbillar mig att det blir bättre med tiden så jag försöker verkligen göra saker för att fördriva dagarna, men det går sådär... Har liksom ingen större ork till någonting. Träffar man polarna sitter jag mest själv och bidrar inte till konversationen, hemma hos föräldrarna sitter jag på rummet och kollar film eller något... Följde med hem till morföräldrarna på lite julkäk häromkvällen, och efter ett gäng groggar så blev man väl lite mer social... Men inte ens då kunde man helt släppa saker och ting, så jag satt mest tyst och spelade kort medan de andra fick prata... Är det någon som vet någon som kan försänka mig i en djup men tankeprocesserande koma så att jag kan vakna upp om tre månader och känna mig färdigtänkt, utvilad och ha glömt så hojta till, känns som att det är något sånt jag behöver...
Nej, jag vetifan vad hon vill eller hur hon funkar...
Santagligen sant som du säger, men det är jävligt svårt att leva som man lär just nu... Allt det logiska försöker bara få en att glömma, gå vidare och inte tänka mer på henne, men så är det någonting där inne i huvet som bara skriker: "NEEEEEEEEEEJJ!! Hon var den rätta för fan, hur kan du bara glömma henne!? Du vill ha henne tillbaka, du vet att du vill!!!"... O jag förstår mig inte ens på rösten själv, för när jag tänker på hur vi haft det så vet jag mycket väl att jag inte vill tillbaka till det vi haft på sista tiden. Och ändå kan jag inte bara släppa henne... MAn saknar liksom allt det som var bra, glömmer allt som var dåligt... Och de gånger man faktiskt tvingar sig att tänka på det jobbiga för att motivera sig så vrålar samma jävla röst att: "Det där kan ni jobba på om ni ger det en chans till!"
Varken logiskt eller lätt är det...
Tack.
Heh, jag tror faktiskt att hon är för stolt för att komma krypande... Hon försökte ju tvärtom få mig att krypa tillbaka till henne genom att på något sätt kidnappa själva uppbrottet och göra det till sitt. Så fort jag förkunnat att vi behövde prata och att detta inte funkade längre var det plötsligt hon som behövde tänka igenom sina känslor etc etc... Jag tyckte att vi skulle sätta oss ner och prata så att vi åtminstone kunde skiljas som vänner, men hon ville först fundera över hur hon vill göra med mera och vill nu inte veta av mig alls. Så den risken tror jag är liten, kanske som tur är då...
Tack för alla vänliga ord och klokskaper hörni, försöker verkligen ta det till mig men det är fan inte lätt... Just nu känns det verkligen som att jag förlorat allt och aldrig kommer hämta mig... Nu är det väl förhoppningsvis inte så, förhoppningsvis hämtar man sig. Men då ska man få tiden att gå...
Nu ska jag sluta sabba julstämningen och tycka synd om mig själv. Nikel och Bells får bidra med kärlek i tråden istället medan jag går och tröstspelar xbox eller något och inte ältar mina problem för åttonde gången... God jul hörni!
Du ska ha god jul gosse. Och JAAA det ÄR floskligt men det ger sig med tiden. Jag var igenom liknande nyss. Till en början så tänkte jag som du och kom ihåg allt det bra. Eftervart så tänker jag att det är rätt skönt att vara ensam. Det finns grejer man saknar men på det stora hela så blev allt jämrans bra.