Det känns tryckt att ha med er därute längs med banan. Jag råkar ju veta att du och "Joe" börjar bli rutinerade Mountain Course Marshalls efter era två tidigare besök med BG supportergänget. Om någon av er har lust att delge oss andra lite erfarenheter här i tråden om vad som skiljer flaggandet på Isle of Man från en vanlig SM-tävling så är vi nog många som är idel öra. Dessutom vet jag ju att det går fort att bygga upp ett förråd av självupplevda anekdoter från denna magiska motorcykel-ö , oavsett om man besöker den i egenskap av förare, funktionär eller publik. Hur var det t.ex. med den där föraren som ni såg blåsa över kanten vid East Mountain Box? Det är väl en upplevelse som man inte behöver hantera så ofta som funkis ut ur esset på Sviestad, eller hur?
Det slutade ju lyckligt för honom men en sådan ögonvittnesskildring understyrker lite av utmaningarna man ställ inför på världens svåraste bana. /BG
Här är en liten race/funktionärs rapport ifrån oss, jag (Joe) och Ma Dalton 2014 & 15.
Jag hade tänkt skriva om vårt lilla äventyr på ön lite tidigare men saker å ting faller som bekant mellan stolarna ibland. (Bättre sent än aldrig!) Med Ma Daltons inlägg i åtanke, så har nu jag tagit mig i kragen och fått ner några rader och bilder ifrån vår sida av racingen på ön. Hoppas det kan ge lite inspiration till dig som läser detta att ge sig ut på en bana och pröva på att vara funktionär.
Roadracing Sverige behöver fler funktionärer!
Hösten 2014 var vi med på bussresan med 48st andra fans/ BG-supportrar/ intresserade racing fans till Isle of Man och Manx GP för att supporta vår medlem Björn G samt att kanske få chansen att jobba lite ”mer” internationellt som funktionärer eller som det heter utomlands, ”Marshals”. Ingen visste då på resan vad vi hade planerat för vad vi tänkte göra när vi kom fram till IoM, inte ens Björn visste.
Vi diskuterade redan innan resan varför titta på när man kan delta på Manx GP, och så blev det som det blev och sen som funkisar på TT:et 2015 (igen)!
Först lite historia
Vi (jag och Ma) och flera av våra medlemmar i vår hojklubb är och har jobbat som funktionärer runt om i Norden sen 1996 med roadracing i Scandinavian Open, SM-NM-EM och VM och i andra discipliner som Endurance, Classic RR, Speedway, VM Isracing, Minimoto, Supermotard och STCC för att nämna några.
Vi har lärde känna Björn och hans familj ifrån då han tävlade i bl.a. Scandinavian Open och SM m.m.
2014 Manx GP
Vi tänkte att vi chansar och ser om vi får flagga lite på ön och kanske göra en liten insats om, inte annat för att få nya och fler erfarenheter. Så vi tog med oss vårt personliga ”standard funktionärskit”, nämligen ryggsäckar med bärremmar, regnkläder, sjukvårdsgrejer, kikare, lite verktyg m.m. som vi alltid brukar ha med oss när vi normalt jobbar ute på banorna. Vi tänkte att det finns alltid plats för 2st rutinerade funktionärer till (för funktionärer kan man inte få för många av, eller hur!) .
Inte på en bana som är 6 mil lång med >260st kurvor. Väl på ön berättade vi för Björn om våra planer. Nå vi kanske läckte lite till de närmsta under den lååånga bussresesan till ön. Ibland behövde vi bryta in och byta lite samtalsämnen från ”wikipedias” (de som var med bak i bussen vet vem detta är) alla påståenden, och diskutera riktig racing. =D
Sagt och gjort så efter ankomsten till ön, gick vi ner i depån vid Grandstand och knackade på ”Isle of Man T.T. Marshals Associations” lilla stuga och presenterade oss som två, idioter och tillika, funktionärer ifrån Sverige.
Första frågan var om vi hade någon form av erfarenhet. Vi svarade om 38års sammanlagda erfarenheter ifrån ”short track” som roadracing heter på engelska räcker, och det gjorde det =D samt att när
Ma Dalton berättade att hon är tävlingsledare (Clerk of the course) i roadracing sedan många år tillbaka blev det stora ögon. Vi visade våra funktionärslicenser men de viftades bara bort för här skulle vi få gå i lära den första tiden under en supervisor/äldre erfaren funktionär. Sekreteraren sa att hon ändå inte kunde tyda våra vokaler i våra namn.
Nu gällde det riktig roadracing! Efter minst en halvtimmes prat och frågestund så kunde vi ”signa in” och vi fick våra funkispass, beanies (mössor) och brandgula varselvästar med ”Marshal” på ryggen. Vår chansning gick hem. Mission completed!
Efteråt gick vi ner till Björns depåtält och visade upp våra funkispass inför några överraskade och häpna BG-supportrar som var närvarande.
Flertalet i resesällskapet trodde inte att vi skulle kunna få jobba ute på banan, eller visste inte något om vårat mission.
Nästa morgon stod vi i foajén till hotellet vi bodde, iförda våra vanliga jobbarbyxor, klubbtröjor och brandgula varselvästar samt ryggsäckar och väntade på att bli upplockade av en som skulle komma och skjutsa upp oss till posteringen. Det funkade kanon hela veckan!
Chaffisen fick ett 6-pack med B-vitamin som han sen kunde avnjuta hemma framför teven av oss som tack för all service under veckan. Inga ledsna miner där inte!
Vår postering uppe i bergen var döpt till ”Mountain box” och där stod vi hela veckan =D KANON KUL och vi fick 10st nya kompisar som hjälpte till och heja på Björn!
Posteringen hade en bemanning på mellan 10-12 funktionärer. Vardag eller helgdag styrde antalet närvarande. Den är uppdelad på 4 stycken postställen: Mountain box bridge, -flag, huvudposteringen Mountain box och Caseys advance som sista utpost.
Posteringens ansvarområde täcker ungefär 450 meter av banan i sin sektor. Skillnaden mellan det vi normalt sett kallar roadracing kontra roadracing på ön, är farten. Snitthastigheten är mycket högre, förarna ligger på full gas mycket längre än på en vanlig ”rundbana”.
De behöver gå in och tanka efter 2 varv (1 varv = 6 mil) gör de inte det blir de med all säkerhet stående efter banan med soppatorsk på 3:e varvet.
Björn kan med all säkerhet svara på alla era frågor gällande banan och andra körtekniska tips.
Du kommer racingen mycket nära på ön. Det blev en jättelyckad vecka med mycket nya intryck och erfarenheter.
Dessa bilder är ifrån Mountain box bridge och utsikten ifrån posteringen ner mot Ramsey.
När det är vackert väder kan man faktiskt se både Skottland och Irland från posteringen.
Våra kolleger pekade gärna ut vilket som var vilket, för vi hade ingen aning.
Men nu över till förra årets TT 2015:
I år blev det ingen bussresa på 2 dygn, utan ett special chartrat flygplan endast för oss ifrån Arlanda flygplats direkt till Douglas på Isle of Man. Denna gång blev vi 37st racing fans/BG-supportrar/intresserade som klev ombord.
Planet blev ”taggat” med ett BG supporterklistermärke alldeles vid ingången med kaptenens tillåtelse.
Med en flygtid på strax över 3 timmar i stark motvind så kan man inte klaga. Det blev lite uppståndelse när vi hade landat, för det är inte var dag det kommer ett ”direkt” flyg ifrån Sverige till Isle of Man. Både ramppersonal och poliser m.fl. tog tillfället i akt att fotografera den udda fågeln som hade landat.
Peter K med team som arrangerat och varit med och roddat det hela kan inte lovordas nog.
Ett stort TACK ännu en gång!
Efter framkomsten inkvarterade vi oss (jag & Ma Dalton) hos ett mycket älskvärt äldre par som vi bodde hemma hos hela vår vecka/vistelse s.k. ”Home stay”. Slut på del 1.