Där ser man.
Själv gillar jag barn men hatar småbarnsföräldrar
. Maken till respektlöshet är svår att finna någon annanstans. All uppmärksamhet mot ungen hela tiden. Även om bägge föräldrarna är där, det går aldrig att föra en konversation. Berättar man något, som de ändå inte lyssnar på, så blir man snabbt avbruten av ett
Inte göra så!, ett
Kom hit! eller nåt allmänt jäkla jollrande och gullande.
Och gör man upp planer med småbarnsföräldrar kan man glömma på en gång att det kommer bli som man tänkt sig.
Fabians bajs är lila så vi stannar hemma.
Om det ändå förs ett samtal glider det tamejfan alltid in på bajskonsistens, olika barnvagnstillbehör eller att lilla Astrid numera faktiskt kan sitta upp och det är minsann jättetidigt. Och när vi ändå pratar om det. Dessa jävla blöjor som slängs precis var som helst och ligger och stinker. Mm, det är jättetrevligt och väldigt mysigt för alla att känna doften av era barns blöjor. Det är ju så naturligt och fint. Gärna när de ligger i trappuppgången i en soppåse ett dygn eller två.
Och gå på café i Linnéstan en vardag runt 14-tiden kan man ju bara glömma. Mitt i entrén står oftast en pimpad Bugaboo eller Urban Jungle och blockerar och sen blir det slalom med hett kaffe i händerna mellan dem och skrytande trettioåriga tjejer med babyequipment utspritt över hela golvet. Förövrigt behövs öronproppar.
Det finns såklart bättre och sämre småbarnsföräldrar vad gäller detta beteende och jag antar att du är en jättebra!
Jag är snart där själv och sitter väl snart där med bajspratet, men i min bil blir det fan tonade rutor och inga j-a Nalle Puh-solskydd om ungen nu skulle vara allergisk mot ljus eller vad grejen är. Sen tänker jag iaf försöka att inte prata om ungen hela tiden med folk om de inte specifikt frågar om den.
Självklart är det en jättegrej att få sitt första barn men man är faktiskt inte först i världen med det.