GundJ undrade om jag inte brydde mig om lagen om terrängkörning i samband med en bild på min trialhoj ute i naturen. Då jag bryr mig om lagar och regler, annars hade jag varken haft A-kort eller skaffat mig behörigheter för vissa fritidsaktiviteter, blev mitt svar följande:
"Bra fråga, tackar för att du tog upp det. Svaret blir hur som helst nej. Jag är inte bekymrad över den lagen alls. Du hade lika gärna kunnat fråga mig "hur uppträder du bland folk?", eller kanske "hur beter du dig på internet?"
Jag kommer ihåg att vi haft nåt liknande på tapeten för nåt år sen, och jag är alltid angelägen om att lufta ämnet då det angår ganska många, i synnerhet dom yngre som kanske inte riktigt lärt sig artighet och beteende mot sina medmänniskor. För det här handar egentligen inte om 'terräng' eller ens natur, utan det handlar om civiliserat beteende och respekten för omgivningen.
Utan att bli varken alltför juridisk eller känslosam, dom gånger jag råkar hamna i terräng (ordet i sin tur manar till en definition av just *terräng*, vad är det?) så är jag väl medveten om ansvaret jag har mot mig själv, hojen, miljön samt mina medmänniskor som också vistas omkring mig.
Att inte skada, inte störa, inte höras för mycket eller uppträda vårdslöst, inte lämna skräp efter mig .. mm, blir så klart prioritet här. Behovet av en lag som "förbjuder all terrängkörning" är tyvärr nödvändigt när jag ser hur vissa, oftast yngre män, kör. Vanligtvis i grupp och med högljudda tvåtaktare som river upp underlaget utan att idka någon som helst försiktighet vid möte av andra människor, djur typ hästar, hundar och smådjur typ fåglar och sorkjävlarna som ju faktiskt bor i naturen. Även om det luktar gudomligt så förstår jag också hur vissa kan uppleva det som störande, rent av farligt.
Jag har naturligtvis stor respekt för alla lagar, men endast i den utsträckning som lagen har mening. Är det förbjudet att köra mot rött när du ligger i din säng och sover? Det behöver inte tolkas särskilt, utan visst är det "alltid förbjudet" - men bara i sitt avsedda sammanhang. Reglering införs när/där det finns ett behov. Och marginalerna för behovet kan tänjas åt båda hållen, tills det uppstår
fascism.
För att förtydliga; Sverige är mitt land, jag är född och uppvuxen här, samt betalar jag för mig och är en försiktig människa som inte gärna bråkar. Marken, med natur / terräng (?) tillhör mig, och alla som har behov att njuta av en skön dag på ett rekreativt och bildande sätt. Eftersom jag gärna återkommer till samma ställen och gärna kör vissa turer fler gånger är jag mån om att lämna ett trevligt intryck. I motsats till polska turister
Så till det tekniska / juridiska; min motorcykel är fullt betald med allt det innebär som reggad, skattad, besiktad osv. Jag själv är ostraffad, laglydig (går naturligtvis på röd gubbe ibland, och kör lite för fort på motorvägen), jag är dessutom en bidragande kraft i arbetslivet och en tillgång för landets ekonomi. Jag får lovligt köra på allmäna vägar, till viss del även privata, och jag får göra det under samma förrutsättningar som gäller på grusvägar, grusstigar, stigar, .. är vi ute i terrängen nu? Jag tror jag har hävdat mig tillräckligt.
Så att vad är egentligen "
terräng"? Det finns en juridisk definition av det, men som allt i vårt universum så är det relativt. Jag förstår att Sergels Torg ses av trafikförordningen som "terräng".
Skapar jag mig en stig ute i skogen med hjälp av en sax, kratta och kvast, för att få åtkomst till ett av mig utsett ställe, är det fortfarande terräng då? Eller är det en 'väg'? Är en grusad yta, tidigare gräs / växtlighet, en stig, väg, en parkering, eller ett torg? Hur/ vem säger vad det ska vara? Jag är man, men jag kan bli en kvinna om jag har lust, och sen bli en man igen (!?) jo. Vem bestämmer?
När jag kör på klubbens endurobana, eller motokrossbana, det är ett "inhägnat området avsett för motorsport", men det tycker jag är mer terräng. När jag kör på upptrampade stigar i skog eller längs klippor och stenar på kalhyggen, det måste väl också anses vara terräng.
Terräng eller inte, det är hur som helst mark, mark jag delar med fler som gärna vistas här. Så hur beter vi oss mot varandra? Hur gör vi ute på stan, på bussen, på t-banan, eller i kön i affären? Vi ler mot varandra och säger "Hej", vi flyttar oss artigt när någon vill komma förbi, och vi försöker vara hjälpsamma mot varandra. Självklart finns ju folk som inte kan ens det, och då har man satt upp etiketter och instruktioner för hur vi behöver bete oss. Pilar, anvisningar, förbudsskyltar, påbudsskyltar .. skyltar överallt, i taken, på golven, på toaletter, vid entreer mm.
Under 'pandemin' försökte myndigheter införa en slags reglering kring hur vi ska bete oss ute på allmäna platser och i våra hem. Som om det behövs. Är det någon här som känner tvivel inför hur vi vill bete oss, hur vi klär oss, hur långt från varandra vi får lov att vara. Och synpunkterna på vår personliga hygien, munskydden var ju förfasen höjden. Vem riktade sig dessa 'rekommendationer' mot?
Förbud mot cyklar, barnvagnar och skrikande klåfingriga ungar tycker jag i så fall är mer störande. Och människor som luktar motbjudande. Vi har ju bevakningskameror, varför har vi inte luktsensorer?"