Polarens frugas Virago 535. Tror originaldäcken sitter kvar, bromsarna är ändå inte skarpa nog att låsa hjulen. Motor är slö, seg, orkeslös och vibrerar som en slagborr.
Sittpositionen är fantastisk, om man vill tappa all form av känsla för vad hojen har för sig, få ont i ryggen efter några km, och få ont i njurarna av varenda jävla gupp.
Inte ens låter den bra. Låter mer som en gammal kompressor med V-motor än en MC.
Fy fan vilket jävla bojsänke. Det är den enda hojen jag faktiskt var rädd i krökarna i 60 på, för jag hade ingen jävla aning om vad som hände, och den var extremt diffus i färdrikrning.
Tvåa på listan kommer tantens EN500. Mest för att jag fick köra hem åbäket i ösregn hela vägen, och jag hade ont i precis hela kroppen efter första milen eller två. Och det var 45 mil hem. Men den är bättre på precis allt än Viragon. Den är rätt lätt att köra, den hamnar där man siktar, och man får feedback när man kör, och bromsarna kan faktiskt låsa däcken! Och motorn är samma gamla radtvåa som bara tuffar och går. Visserligen fullkomligt könlös, men fortfarande bättre än Viragons jävla mongomotor.
Fantasilöst? Mjoh... Kanske... Men av alla lik jag kört är Viragon i särklass sämst. De flesta hojar har iaf något som man kan tycka om, som exempelvis W800, att den är ett sladdrigt spaghettistaket med en totalt menlös motor gör den ändå lite charmig och skoj.