”Bara 400 meter från oss”, säger kapten Mykhailo Bezuglyi om andra flygbomben. ”Vem som lever och vem som dör… Livet är ett lotteri.” Foto: Daniil Russov
I den omtalade ukrainska motoffensiven som inleddes i början av juni var just frontavsnittet mot Robotyne det mest aktiva de första veckorna. Det är ett av offensivens huvudaxlar och sträcker sig 80 kilometer till det ockuperade och strategiskt viktiga Melitopol, norr om Svarta havets kust.
Målet är att nå Azovska sjön och på så sätt slå en kil genom ryskockuperat territorium i söder, vilket kapar försörjningsleden som förbinder Ryssland med Krimhalvön landvägen.
Efter framgångarna förra hösten då ukrainarna snabbt och utan stora förluster återtog tusentals kvadratkilometer i Charkiv-regionen har både omvärldens och de egna invånarnas förväntningar på årets motoffensiv varit stora.
Vad Akela och hans kapten bara låter oss ana, men som vi redan vet om genom en rad vittnesmål från andra soldater och kaptener i den 47:e brigaden, är att just här utspelade sig motattackens blodigaste slag. Med alltför stora ukrainska förluster. Trots en mängd nya vapen från väst; till exempel tysktillverkade Leopard 2-stridsvagnar, amerikanska Bradley-stridsfordon och specialiserade minröjningsfordon.
Ryssarna har haft gott om tid att förbereda flera och djupa försvarslinjer, befästa städer och minera stora områden i detta platta landskap utan skogar att gömma sig i. Inte minst är ryssarna överlägsna i luften, har större eldkraft och en mycket större armada av spanings- och attackdrönare.
”Svenskarna såg oss som hjältar när vi kom dit”, ler Akela. ”Men vår front har handlat om att befästa positioner. Nu däremot så… Jag finner inte orden...” Foto: Daniil Russov
Akela har placerat sitt Robotsystem 70 på ett stativ under träden som skiljer skyttegraven från ett vidsträckt fält som på kartan är en så kallad grå zon – ett ingenmansland som ingen sida besitter. Han tar bort kamouflagenätet och säger att han alla gånger föredrar RBS 70 framför andra luftvärnsrobotar som den ryska ”Igla” och amerikanska Stinger.
– RBS 70 är litet, kompakt, kraftfullt, enkelt att transportera och placera på marken eller installera på ett fordon, säger Akela.
Systemet kan navigeras manuellt, är laserstyrt och har därmed högre träffsäkerhet och är svår att slås ut av fienden. De motmedel som avfyras från helikoptrar och stridsflyg och som i vanliga fall vilseleder roboten blir overksamma. Nackdelen är att skytten måste se målet, alltså kan den inte användas i mörker. Och den avfyrar bara en robot åt gången, i krig är sekunderna det tar att ladda om dyrbara.
Det är som om ryssarna är på en tillbakalutad söndagspromenad.
Så skakar Akela på huvudet och berättar att i simulatorn i Sverige följde systemet skyttens manöver även om målet plötsligt steg brant. I verkligheten börjar roboten att spinna när lasern snabbt måste styras uppåt.
– Den blir värdelös. Vi har förlorat flera robotar på grund av det.
Kapten Mykhailo Bezuglyi som står bredvid oss hävdar att RBS 70 är ett hett mål för ryssarna, som inte tillåts flyga för nära; fienden får mindre tid för både spaning och för att undersöka de ukrainska artilleripositionerna.
– Men, invänder han, ryska plan flyger ibland ändå tillräckligt nära och släpper både flygbomber och kontrollerade flygbomber på våra positioner – ja, på allt. Kolla här…
Flera enheter ur 47:e brigaden är placerade nära Akelas team. Närmsta granne är drönarenheten som visar flera klipp på när man spränger ryska soldater till döds med bomb- och kamikazedrönare. Foto: Daniil Russov
Stäng
Flera enheter ur 47:e brigaden är placerade nära Akelas team. Närmsta granne är drönarenheten som visar flera klipp på när man spränger ryska soldater till döds med bomb- och kamikazedrönare. Foto: Daniil Russov
Han tar fram en Ipad, på skärmen syns flera ryska K-52 helikoptrar, bestyckade med pansarvärnrobotar med upp till tio kilometers räckvidd, flyga omkring i realtid och på betryggande skottavstånd från RBS 70.
– Ser du hur de cirkulerar i lugn och ro bara sex kilometer härifrån? De vet naturligtvis att vi inte kan flytta oss närmre i ett hårt minerat ingenmansland.
Han pekar på skärmen igen.
– Det är som om ryssarna är på en tillbakalutad söndagspromenad.
Det svischar till igen, ännu en flygbomb, den här gången bara 300-400 meter från oss.
– Du ser, säger Akela, de beskjuter oss från betryggande avstånd. Senaste målet vi träffade var för en månad sedan, men då hade vi robotar med sju kilometers räckvidd.
”Jag hoppas det inte är för mycket att be Sverige om en chans att jämna ut oddsen”, säger Akela. Foto: Daniil Russov
Det svenska robotsystemet är oerhört viktigt, upprepar både Akela och kapten Mykhailo Bezuglyi, i synnerhet när kriget förs i ett platt landskap och fienden dominerar luftrummet. Färre ur attack- och förtrupperna och infanteriet skulle dö, och i stället för långsamma och tidskrävande angrepp skulle offensiven ske snabbare.
Mot slutet av dagen vill Akela skicka en hälsning med oss till Sverige:
– RBS 70 är en gammal modell, den uppgraderade versionen har bättre optik, elektronik, högupplöst värmekamera och bärraketen hjälper skytten att mer exakt fånga upp målet. Tänk om vi kunde få det systemet… Fienden är överlägsen i mankraft och vapenkraft, jag hoppas det inte är för mycket att be Sverige om en chans att jämna ut oddsen.
Fotnot: SvD har varit i kontakt med Johan Hjelmstrand, försvarsministerns pressekreterare som inte kan ge något svar på om huruvida RBS 70 eller robotar med längre räckvidd ingår i det senaste stödpaketet till Ukraina.