Småbarnsfarsa på sporthoj.

SwePace

Den enda lätta dagen är gårdagen.
Gick med
10 Jun 2008
Ort
Segeltorp
Hoj
KTM 690 smc-r -20
Det där kan behöva deffichrering.
Kanske den här omställningen du berört genom hela tråden som åsyftas?

Som någon pappavid40strecket sa;
"Det finns en anledning till att man bör yngla av sig när man är 20-30. Återhämtningen är snabbare, sömnbrist går att kompensera och konditionen räcker till mer."
Blev pappa senare än alla andra i bekantskapskretsen. Vilket innebar att jag hamnat i osynk med kompisar mm. De har äldre och mer självgående barn på hel- eller deltid så våra liv ser olika ut, helt enkelt. Det är en del av vad som bidrar till känsla av ensamhet.

En annan del är att jag varit väldigt engagerad i föreningsliv och som instruktör i SMC (Gröndal och KNIX) tränat ofta och regelbundet mm. och att tvingas ta sabbatsår från sånt gör att jag tappat känslan av att vara behövd/vara i ett sammanhang utanför familjen.

En tredje och kanske tyngst del är att min förstfödda har funktionsnedsättningar som kräver mycket vårdbesök och energi. Som tur är har vi fått bra hjälp och Försäkringskassan har inte stökat någonting.

Stödet från chef och arbetsgivare har tidigare i bästa fall varit obefintligt och i sämsta fall har jag varit motarbetad.(-VAB? Det vet jag inte om jag kan bevilja.) Det finns individer jag jobbat med som jag inte skulle pissa på om de så brann.

Det har varit väldigt mycket motvind i livet senaste åren. Man har skrikit av sig i bilen ibland. Som föräldrar är jag och min fru på samma spår i så gott som allt och kompletterar varandra. Vi bryter inte ihop samtidigt. Hon är däremot bättre på att hitta saker som ger henne energi än vad jag är. Jag är målorienterad på familj och sätter konstant mig själv på prio sist. Det ser min fru och avbryter mig med jämna mellanrum.

Jag missbedömde hur viktigt det är för mig att vara behövd, känna sammanhang och att jag bidrar i någonting bortom familjen och mitt jobb. Att hjälpa medmänniskor växa, bli glada och lära sig saker är det bästa jag vet.

Går mer eller mindre på reservtanken konstant. Det är litet jobbigt, faktiskt.

Bryt ihop. Bit ihop. På't igen! Jag kommer klart att hitta tillbaka till mig själv till slut. Men just nu känns gryningen långt bort.

Det var i korta ordalag en dechiffrering.
 

moddlaren

Avliden medlem
Gick med
13 Dec 2016
Ort
i skogen
Hoj
YZF1000R
Det där med att spara pengar i barnens namn. Går det inte att skriva in att pengarna/kontot/fonderna inte får röras innan barnet blivit myndig?
Är nästan att en kompis gjort något liknande när dom separat.
Menar ungefär liknande mitt privata pensionkonto som är låst till jag fyller typ 55 år.

Nej det spelar ingen roll. Min sons mor länsade kontot ändå o skrev under med mitt namn, så banken godkände utan trots att det inte gick, trots att det var en kvinna inte jag, trots att kvinnan skrev under med mitt namn.

Blev lite livat på banken när det uppdagades, fick betala 2000 spänn för att få en kopia på utagsblanketten.
 

blueridge

blueridge
Gick med
3 Jun 2007
Ort
söderöver
Hoj
utan puts
Blev pappa senare än alla andra i bekantskapskretsen. Vilket innebar att jag hamnat i osynk med kompisar mm. De har äldre och mer självgående barn på hel- eller deltid så våra liv ser olika ut, helt enkelt. Det är en del av vad som bidrar till känsla av ensamhet.

En annan del är att jag varit väldigt engagerad i föreningsliv och som instruktör i SMC (Gröndal och KNIX) tränat ofta och regelbundet mm. och att tvingas ta sabbatsår från sånt gör att jag tappat känslan av att vara behövd/vara i ett sammanhang utanför familjen.

En tredje och kanske tyngst del är att min förstfödda har funktionsnedsättningar som kräver mycket vårdbesök och energi. Som tur är har vi fått bra hjälp och Försäkringskassan har inte stökat någonting.

Stödet från chef och arbetsgivare har tidigare i bästa fall varit obefintligt och i sämsta fall har jag varit motarbetad.(-VAB? Det vet jag inte om jag kan bevilja.) Det finns individer jag jobbat med som jag inte skulle pissa på om de så brann.

Det har varit väldigt mycket motvind i livet senaste åren. Man har skrikit av sig i bilen ibland. Som föräldrar är jag och min fru på samma spår i så gott som allt och kompletterar varandra. Vi bryter inte ihop samtidigt. Hon är däremot bättre på att hitta saker som ger henne energi än vad jag är. Jag är målorienterad på familj och sätter konstant mig själv på prio sist. Det ser min fru och avbryter mig med jämna mellanrum.

Jag missbedömde hur viktigt det är för mig att vara behövd, känna sammanhang och att jag bidrar i någonting bortom familjen och mitt jobb. Att hjälpa medmänniskor växa, bli glada och lära sig saker är det bästa jag vet.

Går mer eller mindre på reservtanken konstant. Det är litet jobbigt, faktiskt.

Bryt ihop. Bit ihop. På't igen! Jag kommer klart att hitta tillbaka till mig själv till slut. Men just nu känns gryningen långt bort.

Det var i korta ordalag en dechiffrering.
Jaja, jag stavade fel, men tack för att du förstod...
Måste credda att du är så öppenhjärtig!

Kanske måste man, (jag), inte alltid komma med råd och lösningar, vilket kan vara svårt att övertyga mig om. Vi är många som haft kamp på olika vis, utöver att föräldraskap är en kamp i sig. Man kan även fastna i kampandet och det är, summa summarum, ingen attraktiv egenskap.

Det du skriver om sammanhang, vara behövd etc träffar som ett spett i solar plexus.
 

SwePace

Den enda lätta dagen är gårdagen.
Gick med
10 Jun 2008
Ort
Segeltorp
Hoj
KTM 690 smc-r -20
Jaja, jag stavade fel, men tack för att du förstod...
Måste credda att du är så öppenhjärtig!

Kanske måste man, (jag), inte alltid komma med råd och lösningar, vilket kan vara svårt att övertyga mig om. Vi är många som haft kamp på olika vis, utöver att föräldraskap är en kamp i sig. Man kan även fastna i kampandet och det är, summa summarum, ingen attraktiv egenskap.

Det du skriver om sammanhang, vara behövd etc träffar som ett spett i solar plexus.

Att låta locket ligga på kastrullen så att säga är inte hållbart. Inte för mig iaf.

Alla har sin skit, det är solklart. Som du säger att fastna i kampen är inte bra. Föräldraskap är jobbigt skit för alla bitvis. Från att få en treåring att äta frukost till att ha en mobbad tonåring till exempel.

Man måste ibland sitta ner, tänka efter vad man vill göra och göra det. För sin egen skull.

På tal om mobbing i skolan förresten. Hur är era strategier? Instinktivt vill jag lösa det så att allt ett annat barn utsätter mitt för ämnar jag utsätta dennes föräldrar för. Men det är inte alltid så juridiskt gångbart...
 

Wunder

Gudomlig sporthojare
Gick med
5 Apr 2004
Ort
Umeå
Hoj
GSX-R400 -87 & DR 800 -90
Nej det spelar ingen roll. Min sons mor länsade kontot ändå o skrev under med mitt namn, så banken godkände utan trots att det inte gick, trots att det var en kvinna inte jag, trots att kvinnan skrev under med mitt namn.

Blev lite livat på banken när det uppdagades, fick betala 2000 spänn för att få en kopia på utagsblanketten.
Nyfiken.
Vad hände sedan?
Kompensation från banken?
 

Markus

Gudomlig sporthojare
Gick med
12 Jan 2004
Ort
Area 08
Hoj
KTM
Att låta locket ligga på kastrullen så att säga är inte hållbart. Inte för mig iaf.

Alla har sin skit, det är solklart. Som du säger att fastna i kampen är inte bra. Föräldraskap är jobbigt skit för alla bitvis. Från att få en treåring att äta frukost till att ha en mobbad tonåring till exempel.

Man måste ibland sitta ner, tänka efter vad man vill göra och göra det. För sin egen skull.

På tal om mobbing i skolan förresten. Hur är era strategier? Instinktivt vill jag lösa det så att allt ett annat barn utsätter mitt för ämnar jag utsätta dennes föräldrar för. Men det är inte alltid så juridiskt gångbart...
Jag tror också på att utsätta föräldrarna för något riktigt jobbigt framför barnet i fråga, tänk True Detective s2.

Eller bara prata med skolan, jag vet inte.

 

Yah007

Sporthojsnörd
Gick med
6 Aug 2022
Ort
Sörmland
Hoj
Yamaha YZF R1 -22 60th gpmoto anniversary edition
Känner igen farhågorna. För min del fanns en oro att den ömma modern skulle bli handgriplig. Inga spärrar.

Om jag får komma med ett inspel skulle jag vilja råda dig att försöka få till någon em i veckan också. Min devis är att kontinuitet är viktigare än mängden tid, (som givetvis också är av prioritet).

Förutom utflykter i skogen, (mat är aldrig godare än där), kan man läsa läxan, hålla kontakt med äldre släktingar, vänner, kusiner eller vara den som hämtar/lämnar till någon återkommande aktivitet. Bra om skolan ser att du är engagerad. En del tror faktiskt att mamman förmedlar info vidare som en normal förälder. Gäller vård, bank och myndigheter överlag. Kräv utvecklingssamtal och att all info ska också du ha.

Du hinner känna av hans mående, som kan ändras mycket på närmare 2 veckor!

Jag och dottern hade mycket tid i bilen. Då slappnade hon av och jag kunde lyssna in. Filtrena försvann och resan blev en pysventil om jag bara höll truten.

Tätare kontakt med barnet gör det mer självklart att du är en del av skola, högtidsdagar, uppvisningar, tävlingar och what else.

Bevaka ditt barns ekonomiska intressen. Spara inte i barnets namn. Tidigare skrivit att om modern utger sig för att vara ensam förmyndare kräver en bank sällan bevis av henne om hon är boförälder och de kommer motarbeta att misstaget rättas till. Farligt om det finns medel i barnets namn. Lite annat kapitel

Mycket blev förstört för oss men vi vann i det långa loppet och har en bra relation efter ett par tre kritiska år innan hon blev myndig. Det märks att man varit närvarande när frågorna kommer om studier, ekonomi mm. Kan verka torrt men signalerar ett förtroende som går djupare. Om du bara träffar sonen varannan helg är det stor risk att du blir skippad när spel och lek byts mot att hitta sin plats i det sociala spelet.

Var där, var ett föredöme, var konsekvent och var inte naiv.
Kloka och stärkande ord, och så träffande och slående, då en del speglar sånt som redan blivit lärdom, av erfarna händelser.
Naiv, Puh! När tankarna for genom huvudet, inser jag att det är långt ifrån rosa skimmer, och absorberar det välkomna inspelet.
Skönjer likheter, och påminner mig om att " tänka före" då jag anar att förmedlade råd också är förvärvad visdom längs vägen.
Givetvis lägger mamman all sin omsorg, kärlek och förmåga i att vara en god mor.
Hon slåss med näbbar och klor, kompromissar o förhandlar samt accepterar och motsätter sig säkert minsta möjliga, ur sitt perspektiv, för resonliga är vi, och ofullkomliga.

Med det sagt, är hon ändå en idiot!
Skitjobbigt, när hon gång på gång gör kaos, med övertygelse, å sen skäms jag å hennes vägnar, o önskar att hon inte behövt lida den prestigeförlusten mot mig, i ren sympati, ( för sonens skull)

- en anekdot-

Ex känslan, kontaktad av familjerätten för att jag är en dum idiot, som skadar barnet, då han inte kommer klara skolan alls, som han skulle börja till hösten( nåt år sen) om inte han får hjälp för sin autism o adhd ( notera väl, jag möter sånt i jobbet o ingen värdering lagd)
Jag är häpen, då jag insett att det inte varit nån grund till misstanke i min värld.

Om han visar sig ha svårigheter när han börjat, ja, o behov för insatser uppstår. Låt oss revidera om någon utredning behövs.

Höga decibel, o helvete vad skit jag fick för att jag motsatte mig en utredning.
(- letar man efter röda mössor i ett publikhav, så är det röda mössor man ser ...)

Första utvecklingssamtalet, han var en trygg punkt för andra, han var kompis m alla, han medlade, utan att vara polis, å dessutom har han det väldigt lätt för sig i samtliga ämnen!! Ingen har antytt nåt om några npf( neuro.psyk.funktionsh)

Men, Jodå, hon har lyckats få övriga familjemedlemmar att förvärva diagnoser, nåt år sen. tillika sig själv, å kör återkommande kampanjer om att pojken har också det, utan att skämmas över hur hårt hon härjade om hans oförmåga att klara skolan, som går över förväntan än idag.


Till och med så jag tänker, om sonen läser här om tio år, har jag utsatt honom för något olämpligt med texten ovan.
Tror inte det, anar han listat ut att mamma kanske inte heller är helt fläckfri vid det laget, utan mitt stöd ..
Tack
MC forum ?- trodde jag var hos Dr Phil...
 

moddlaren

Avliden medlem
Gick med
13 Dec 2016
Ort
i skogen
Hoj
YZF1000R
Nyfiken.
Vad hände sedan?
Kompensation från banken?


Det tog ca ett år innan banken erkände att dom faktiskt(brustit) i kontrollen o gjort ett (mänskligt) misstag som drabbat mej, ja jag fick tillbaka pengarna.

Men enbart pga att det var så uppenbart att hon förfalskat min namnteckning. Ingen diskution om att en av bank kärringarna suttit o tittat på när hon skrev mitt namn på ett konto där det står att Endast jag har rätt att bruka det
 

Yah007

Sporthojsnörd
Gick med
6 Aug 2022
Ort
Sörmland
Hoj
Yamaha YZF R1 -22 60th gpmoto anniversary edition
Blev pappa senare än alla andra i bekantskapskretsen. Vilket innebar att jag hamnat i osynk med kompisar mm. De har äldre och mer självgående barn på hel- eller deltid så våra liv ser olika ut, helt enkelt. Det är en del av vad som bidrar till känsla av ensamhet.

En annan del är att jag varit väldigt engagerad i föreningsliv och som instruktör i SMC (Gröndal och KNIX) tränat ofta och regelbundet mm. och att tvingas ta sabbatsår från sånt gör att jag tappat känslan av att vara behövd/vara i ett sammanhang utanför familjen.

En tredje och kanske tyngst del är att min förstfödda har funktionsnedsättningar som kräver mycket vårdbesök och energi. Som tur är har vi fått bra hjälp och Försäkringskassan har inte stökat någonting.

Stödet från chef och arbetsgivare har tidigare i bästa fall varit obefintligt och i sämsta fall har jag varit motarbetad.(-VAB? Det vet jag inte om jag kan bevilja.) Det finns individer jag jobbat med som jag inte skulle pissa på om de så brann.

Det har varit väldigt mycket motvind i livet senaste åren. Man har skrikit av sig i bilen ibland. Som föräldrar är jag och min fru på samma spår i så gott som allt och kompletterar varandra. Vi bryter inte ihop samtidigt. Hon är däremot bättre på att hitta saker som ger henne energi än vad jag är. Jag är målorienterad på familj och sätter konstant mig själv på prio sist. Det ser min fru och avbryter mig med jämna mellanrum.

Jag missbedömde hur viktigt det är för mig att vara behövd, känna sammanhang och att jag bidrar i någonting bortom familjen och mitt jobb. Att hjälpa medmänniskor växa, bli glada och lära sig saker är det bästa jag vet.

Går mer eller mindre på reservtanken konstant. Det är litet jobbigt, faktiskt.

Bryt ihop. Bit ihop. På't igen! Jag kommer klart att hitta tillbaka till mig själv till slut. Men just nu känns gryningen långt bort.

Det var i korta ordalag en dechiffrering

Blev pappa senare än alla andra i bekantskapskretsen. Vilket innebar att jag hamnat i osynk med kompisar mm. De har äldre och mer självgående barn på hel- eller deltid så våra liv ser olika ut, helt enkelt. Det är en del av vad som bidrar till känsla av ensamhet.

En annan del är att jag varit väldigt engagerad i föreningsliv och som instruktör i SMC (Gröndal och KNIX) tränat ofta och regelbundet mm. och att tvingas ta sabbatsår från sånt gör att jag tappat känslan av att vara behövd/vara i ett sammanhang utanför familjen.

En tredje och kanske tyngst del är att min förstfödda har funktionsnedsättningar som kräver mycket vårdbesök och energi. Som tur är har vi fått bra hjälp och Försäkringskassan har inte stökat någonting.

Stödet från chef och arbetsgivare har tidigare i bästa fall varit obefintligt och i sämsta fall har jag varit motarbetad.(-VAB? Det vet jag inte om jag kan bevilja.) Det finns individer jag jobbat med som jag inte skulle pissa på om de så brann.

Det har varit väldigt mycket motvind i livet senaste åren. Man har skrikit av sig i bilen ibland. Som föräldrar är jag och min fru på samma spår i så gott som allt och kompletterar varandra. Vi bryter inte ihop samtidigt. Hon är däremot bättre på att hitta saker som ger henne energi än vad jag är. Jag är målorienterad på familj och sätter konstant mig själv på prio sist. Det ser min fru och avbryter mig med jämna mellanrum.

Jag missbedömde hur viktigt det är för mig att vara behövd, känna sammanhang och att jag bidrar i någonting bortom familjen och mitt jobb. Att hjälpa medmänniskor växa, bli glada och lära sig saker är det bästa jag vet.

Går mer eller mindre på reservtanken konstant. Det är litet jobbigt, faktiskt.

Bryt ihop. Bit ihop. På't igen! Jag kommer klart att hitta tillbaka till mig själv till slut. Men just nu känns gryningen långt bort.

Det var i korta ordalag en dechiffrering.
Har en del att göra m mentala instrument, och klurar och får till mig en del om hur vi funkar, sådär, generellt, då det är lite av det jag pysslar med, när jag inte sitter på hojen o tar hand om det egna välbefinnandet.

Jag noterar hur väl du identifierar fler av vår naturs grundläggande behov, just som saknade, och om jag vågar ana skönjer jag kanske ett något " manligt" drag (i bland även kvinnligt, men där du själv uttrycker he
Blev pappa senare än alla andra i bekantskapskretsen. Vilket innebar att jag hamnat i osynk med kompisar mm. De har äldre och mer självgående barn på hel- eller deltid så våra liv ser olika ut, helt enkelt. Det är en del av vad som bidrar till känsla av ensamhet.

En annan del är att jag varit väldigt engagerad i föreningsliv och som instruktör i SMC (Gröndal och KNIX) tränat ofta och regelbundet mm. och att tvingas ta sabbatsår från sånt gör att jag tappat känslan av att vara behövd/vara i ett sammanhang utanför familjen.

En tredje och kanske tyngst del är att min förstfödda har funktionsnedsättningar som kräver mycket vårdbesök och energi. Som tur är har vi fått bra hjälp och Försäkringskassan har inte stökat någonting.

Stödet från chef och arbetsgivare har tidigare i bästa fall varit obefintligt och i sämsta fall har jag varit motarbetad.(-VAB? Det vet jag inte om jag kan bevilja.) Det finns individer jag jobbat med som jag inte skulle pissa på om de så brann.

Det har varit väldigt mycket motvind i livet senaste åren. Man har skrikit av sig i bilen ibland. Som föräldrar är jag och min fru på samma spår i så gott som allt och kompletterar varandra. Vi bryter inte ihop samtidigt. Hon är däremot bättre på att hitta saker som ger henne energi än vad jag är. Jag är målorienterad på familj och sätter konstant mig själv på prio sist. Det ser min fru och avbryter mig med jämna mellanrum.

Jag missbedömde hur viktigt det är för mig att vara behövd, känna sammanhang och att jag bidrar i någonting bortom familjen och mitt jobb. Att hjälpa medmänniskor växa, bli glada och lära sig saker är det bästa jag vet.

Går mer eller mindre på reservtanken konstant. Det är litet jobbigt, faktiskt.

Bryt ihop. Bit ihop. På't igen! Jag kommer klart att hitta tillbaka till mig själv till slut. Men just nu känns gryningen långt bort.

Det var i korta ordalag en dechiffrering.

Blev pappa senare än alla andra i bekantskapskretsen. Vilket innebar att jag hamnat i osynk med kompisar mm. De har äldre och mer självgående barn på hel- eller deltid så våra liv ser olika ut, helt enkelt. Det är en del av vad som bidrar till känsla av ensamhet.

En annan del är att jag varit väldigt engagerad i föreningsliv och som instruktör i SMC (Gröndal och KNIX) tränat ofta och regelbundet mm. och att tvingas ta sabbatsår från sånt gör att jag tappat känslan av att vara behövd/vara i ett sammanhang utanför familjen.

En tredje och kanske tyngst del är att min förstfödda har funktionsnedsättningar som kräver mycket vårdbesök och energi. Som tur är har vi fått bra hjälp och Försäkringskassan har inte stökat någonting.

Stödet från chef och arbetsgivare har tidigare i bästa fall varit obefintligt och i sämsta fall har jag varit motarbetad.(-VAB? Det vet jag inte om jag kan bevilja.) Det finns individer jag jobbat med som jag inte skulle pissa på om de så brann.

Det har varit väldigt mycket motvind i livet senaste åren. Man har skrikit av sig i bilen ibland. Som föräldrar är jag och min fru på samma spår i så gott som allt och kompletterar varandra. Vi bryter inte ihop samtidigt. Hon är däremot bättre på att hitta saker som ger henne energi än vad jag är. Jag är målorienterad på familj och sätter konstant mig själv på prio sist. Det ser min fru och avbryter mig med jämna mellanrum.

Jag missbedömde hur viktigt det är för mig att vara behövd, känna sammanhang och att jag bidrar i någonting bortom familjen och mitt jobb. Att hjälpa medmänniskor växa, bli glada och lära sig saker är det bästa jag vet.

Går mer eller mindre på reservtanken konstant. Det är litet jobbigt, faktiskt.

Bryt ihop. Bit ihop. På't igen! Jag kommer klart att hitta tillbaka till mig själv till slut. Men just nu känns gryningen långt bort.

Det var i korta ordalag en dechiffrering.
När jag inte sitter på hojen o tar mig an det egna välbefinnandet, så pysslar jag med en del läsande om vad som driver oss, då det även härrör en del t jobbet, å har ofta strategier och mentala instrument o metoder att brottas med för att uppnå någon slags samförstånd med kollegor för utmaningar vi står inför.

Behoven vi bär på hyser viss hierarki, o visst identifierar du väl flertal av dom, som saknas, och föranleder den något nedsatta grundstämningen som ändå tillvaron erbjuder.

Ganska grundläggande behov som medför livskvalitet, inte bara moraliskt, utan känslomässigt.

Påminner lite om syrgasflaskan i flygplan.
Ta först på dig den, innan du trär den på dina barn.
Lätt att säga, förstås..

Vad jag vill förmedla ur ett yttre perspektiv.
Behandla inte dig själv sämre än du skulle behandla din bästa vän!
Var inte mer radikal mot dig själv, än du skulle vara mot din vän.
Låt tanken slå dig, hur skulle du tycka om din bästa vän krävde av dig detsamma som du själv gör.
Tillvaron ger dig inte prioriteringar eller krav, det sköter du själv.
( Inget nytt, men tål att upprepas)

Hoppas den träffar någorlunda rätt, inte omöjligt det kan påtvinga lite skit i ögat
Väl mött, förr lr senare
 

BrooklynS

Buy quality, cry once
Gick med
26 Mar 2014
Ort
Luleå
Hoj
Bara fräna hojar
Att låta locket ligga på kastrullen så att säga är inte hållbart. Inte för mig iaf.

Alla har sin skit, det är solklart. Som du säger att fastna i kampen är inte bra. Föräldraskap är jobbigt skit för alla bitvis. Från att få en treåring att äta frukost till att ha en mobbad tonåring till exempel.

Man måste ibland sitta ner, tänka efter vad man vill göra och göra det. För sin egen skull.

På tal om mobbing i skolan förresten. Hur är era strategier? Instinktivt vill jag lösa det så att allt ett annat barn utsätter mitt för ämnar jag utsätta dennes föräldrar för. Men det är inte alltid så juridiskt gångbart...

Min syn på detta:

Mobbing kan vara väldigt svårt och väldigt enkelt att hantera beroende på omständigheterna. Dels den/de som utsätter och dels den/de som utsätts har avgörande betydelse för metod och utgång.

Det man måste ha klart för sig är att mobbing dessvärre är ett naturligt beteende hos sociala varelser, syftandes till att stöta ut avvikande individer för att säkra artens fortlevnad. Dessutom kan det vara ett inslag i den maktkamp som sorterar fram flockledaren - med samma syfte.

Nå, vi människor som lever i demokratier har andra kriterier för det där och därmed är sådana mekanismer oönskade.

Barn/unga tar intryck och lär sig hur man agerar genom att titta på vuxna. Är vuxna konsekventa i att anse mobbing vara fullständigt oacceptabelt så kommer barn/unga också att anse det, TROTS att det strider mot instinkten så att säga.

Där vuxna brister i dessa signaler kommer instinkten att segra.

Det jag anser FUNGERAR i väldigt många fall är att samtliga vuxna agerar där mobbing upptäcks eller bara misstänks. Dvs ställa till med storhelvete även för småsaker. För att det skall fungera krävs förstås att även inblandade föräldrar är med på banan och inte går i försvarsställning och ursäktar/legitimerar sitt eget barns beteende.

Om man upptäcker att ens barn utsätts av ett annat barn så bör man som förälder ta sitt barn och åka hem och knacka på hos ”gärningspersonens” familj, be att få komma in och ha ett samtal i vänlig mening. Det betyder inte att de är onda, bara det att kidsen behöver vuxenvärldens stöd för att göra rätt.

Samtliga de - av mig kända - fall där ovan metod använts har medfört att mobbingen upphört omedelbums och inte upptagits igen. De inblandade vet att föräldrarna pratar med varandra och det är ett bra vaccin mot ev upprepningar.

Skjuter man problemet till skolan att hantera kommer inte kidsen att tycka att vuxenvärlden är enig i frågan och därmed segrar naturen.

Det krävs lite mod hos föräldrarna men det blir definitivt resultat.

Storhelvete även vid mindre grejor, tex vid taskiga kommentarer eller bitchblickar osv.

Nedkokat: ledarskapet avgör, se till att de goda vuxna innehar ledarskapet, inte de omedvetna barnen.
 
Last edited:

SJP

Lattepappa
Gick med
15 Apr 2007
Ort
Bland buskar & träd
Hoj
Tusenkubikade Falken & Vansinnesgrön plastmisil (i bitar)
Det jag anser FUNGERAR i väldigt många fall är att samtliga vuxna agerar där mobbing upptäcks eller bara misstänks. Dvs ställa till med storhelvete även för småsaker. För att det skall fungera krävs förstås att även inblandade föräldrar är med på banan och inte går i försvarsställning och ursäktar/legitimerar sitt eget barns beteende.
Det är intressant, för min erfarenhet är att det som verkligen förvärrar situationen är att göra en höna av en fjäder.
Kanske beror på i vilken ålder vi pratar?
 

BrooklynS

Buy quality, cry once
Gick med
26 Mar 2014
Ort
Luleå
Hoj
Bara fräna hojar
Det är intressant, för min erfarenhet är att det som verkligen förvärrar situationen är att göra en höna av en fjäder.
Kanske beror på i vilken ålder vi pratar?

Man skall aldrig vara fundamentalist, så man måste alltid ha med omdömet. Men en fjäder kan vara viktig att reagera på, utan att göra en höna av det.

Det beror såklart på ålder skulle jag säga, men många gånger blir vuxenvärlden upplurad på läktaren av förslagna 10-åringar som gör livet till ett helvete för sina jämnåriga. Det som gäller är tydlighet, den kan givetvis levereras på olika vis men naivitet och snällism har ingen plats i detta sammanhang heller.
 

moddlaren

Avliden medlem
Gick med
13 Dec 2016
Ort
i skogen
Hoj
YZF1000R
Man skall aldrig vara fundamentalist, så man måste alltid ha med omdömet. Men en fjäder kan vara viktig att reagera på, utan att göra en höna av det.

Det beror såklart på ålder skulle jag säga, men många gånger blir vuxenvärlden upplurad på läktaren av förslagna 10-åringar som gör livet till ett helvete för sina jämnåriga. Det som gäller är tydlighet, den kan givetvis levereras på olika vis men naivitet och snällism har ingen plats i detta sammanhang heller.
Håller med dej grabben var 8 o hade ett elände med 3 gämn åriga, kom hem ledsen med blåmärken osv osv.

Otaliga möten på skola med o utan dom andra föräldrar, priset tog en som tittade på en film där deras älskling slog min son o damen utbrister.. Det är inte min son min son är uppfostrad att inte bråka.. Vad fan säger man?

Stora helvetet slår till..

Samtliga 6 föräldrar med ligister samt rektor o lärare samlas ihop o jag förklarar ytters tydligt att nu är det bra nu räcker det..

Nästa gång grabben kommer hem ledsen o blåslagen så åker jag hem till den som gjort grabben illa, den som öppnar dörren är den som får samma skador som min son har, är det en blåklocka så delas en blåklocka ut, är det en bruten arm så bryr en arm, nu går vi från att prata till öga för öga tand för tand.

Polisanmäld för hot, anmälan lades ned.

Men mobbningen stoppade omedelbart..

Ibland behöver man gå över ån för vatten sedan är jag väll lite ökänd för något lite hetsigt humör o att jag gärna diskuterar med handgemäng om det skulle behövas, inget jag skäms över alls.

Med småbarn känner man sig lite ensam in imellan åt speciellt om man går isär. Vänner väljer sida även om dom inte behöver, det blir tystare men varefter barnen växer så blir det mer o mer saker som man kan göra med kidsen man träffar andra som gör samma sak man får nya umgänge nya intressen kanske en ny person i livet bonusbarn o dyligt.

Allting har två sidor det gäller att kolla på bägge sidorna innan man ger sig
 

zoda

Gudomlig sporthojare
Gick med
7 Sep 2014
Ort
Ja
Hoj
Ok
Fyfasiken moddlaren. Det måste skära så i föräldrahjärtat när sånt händer ens eget kött och blod. Bra gjort, helt rätt. Du tog ansvar och agerade.
 

zoda

Gudomlig sporthojare
Gick med
7 Sep 2014
Ort
Ja
Hoj
Ok
Någon i denna tråd som vill ge sig tillkänna?
 

SwePace

Den enda lätta dagen är gårdagen.
Gick med
10 Jun 2008
Ort
Segeltorp
Hoj
KTM 690 smc-r -20
Någon i denna tråd som vill ge sig tillkänna?
Vilken hjälte! Verkligheten överträffar dikten.
 

Markus

Gudomlig sporthojare
Gick med
12 Jan 2004
Ort
Area 08
Hoj
KTM
Apropå hur hård man bör vara mot barnen, är på en strand nu, amerikaner här.
Alltså jag orkar inte deras konstanta uppfostrande, jag tror på ett mellanting på amerikansk föreläsning och tysk gränslöshet.

"Now you didn't walk where I asked you to, do you think it's a good idea to ignore me?"

Fjant liksom.
 
Nyheter
Ny R1 Race och R1 GYTR

Pressrelease från Yamaha ...

Paul Edmondson ny chef för Triumph Racing Enduro Team

Motorsportlegenden och fler...

Miguel Oliveira klar för Yamaha

Miguel Oliveira och Lin Jar...

Suzuki utvecklar döda-vinkeln-kamerasystem

En ny patentansökan har avs...

BMW köper Suzuki-data – nästa steg MotoGP?

Sedan en tid har olika rykt...

HRC och Repsol avslutar samarbete

Efter 30 års samarbete på d...

MV Agusta utvecklar ny trecylindrig motor

MV Agusta har officiellt be...

MotoGP-Ducati såld på auktion för närmare 5 miljoner

Ducati Desmosedici GP7 är o...

BMW närmar sig MotoGP

Sedan en tid har olika rykt...

2025 års KTM 450 SMR

KTM höjer ribban för 2025 å...

Top