MELLANSEL. När de 100 flyktingarna kom till Mellansel förra året togs de emot med öppna armar.
Men på horisonten vid Anundsjön tornade samtidigt mörka orosmoln upp sig: Hur skulle ett samhälle med bara några hundra invånare klara av en så stor omställning? Skulle flyktingarna trivas? Och vad skulle lokalbefolkningen säga om det blev problem i början?
Ett år senare har Aftonbladet rest tillbaka till den lilla byn med det stora hjärtat.
Det brukar sägas att det varje dag kommer två busslaster med nya invånare till Stockholm. Sveriges huvudstad är en av de storstäder där befolkningen ökar snabbast i hela Europa.
Till Mellansel går det inte mycket mer än just två bussar per dag. Men det hindrade inte att den lilla byn i Ångermanland en regnig dag förra hösten hade lika stor inflyttning som den kungliga huvudstaden.
Roger Fjeldseth var nervös. Örnsköldsviks kommun hade beslutat att hans redan ansatta ort skulle bli hem åt ett hundratal asylsökande flyktingar. Som i ett trollslag skulle invånarantalet stiga till runt 900 personer.
– Det var rätt många människor till en liten by. Jag var nervös för om vi skulle kunna klara av att göra någonting bra för dem och jag var nervös för att det kunde hända tråkiga saker som skulle få folk att ifrågasätta varför de kommit hit, säger Roger som är chef för idrottsföreningen, socialdemokratisk lokalpolitiker och spindeln i nätet för det mesta som händer i Mellansel.
Nu har ett år passerat sedan de två bussarna rullade in på parkeringen vid Skolgatan, och Roger Fjeldseth hoppas att åtminstone några av flyktingarna ska stanna i Mellansel permanent.
Amr Aljamli var mer lättad än nervös när han klev av bussen och gick mot en av de många lägenheter som länge stått tomma på Skolgatan i Mellansel. Lättad över att den långa och osäkra resan från hemstaden Homs i det krigshärjade Syrien äntligen var över.
– Det var fantastiskt att komma till Sverige och bo i Mellansel den första tiden. Människorna där var jättesöta. Jag fick svenska vänner och tränade språket med dem hela tiden, säger Amr.
Nu har han gjort en ny omvälvande resa – till Bjästa. Det ligger tre mil söderut och är Amr Aljamlis nya hem. Tvårumslägenheten som han hyr är hans första egna bostad i Sverige.
I dag är oron från i fjol som bortblåst, säger Roger Fjeldseth. Det blev aldrig några negativa kommentarer om flyktingarna.
– Tvärtom, ”vad trevliga de är”, säger folk. Det är jättefina människor, otroligt ödmjuka. De har varit väldigt villiga att hjälpa till med saker och ting, med vår fritidsanläggning, med att måla hus, klyva och stapla ved. Tyvärr kan vi inte anställa några av dem redan nu eftersom de saknar fullständiga personnummer.
Sleiman Almoulla, kommunikatör som hjälper de asylsökande på uppdrag av kommunen, har en egen teori om varför det har gått så bra.
– Vi har haft tur. De flesta som har kommit hit, över 70 procent, är högutbildade.
Men mottagandet de har fått här måste väl också ha betydelse?
– Ja, det är klart. När de direkt känner att de får hjälp så gör det mycket. Då vill de gärna ge något tillbaka.
Mellansel ligger drygt tre mil väster om Örnsköldsvik. Stationshuset är igenbommat. Här finns en hydraulmotorfabrik och en folkhögskola men ingen restaurang.
Mohammed Ghaze, 31, från Damaskus i Syrien, kallar det en av de vackraste platser han har varit på.
– Folket här är enastående. Om jag ska använda ett ord för att beskriva dem skulle det vara änglar.
Han kom till byn för tre månader sedan efter att ha varit på flykt ungefär lika länge. I vintras kidnappades han av maskerade män som ville utpressa hans pappa. Mohammed kommer från en välbärgad familj och har själv gått på handelshögskola.
– Jag var tillfångatagen i fyra dagar. Jag hade ögonbindel och var fastbunden. Jag fick ingen mat, ingen dryck och hade ingen plats att uträtta mina behov.
Men fyra dagar senare släpptes Mohammed, hans pappa hade betalat lösensumman.
– Jag hade tur. Flera av mina nära vänner har tillfångatagits och deras föräldrar har betalat, men kidnapparna har ändå skickat tillbaka deras huvuden.
Han tystnar och blicken liksom försvinner. Det är som om han tittar på sin egen näthinna, på de traumatiska minnena som för evigt kommer att spelas upp på den.
– Det jag har varit med om är inte lätt. När jag berättar det här för dig känner jag rädslan komma tillbaka i mitt hjärta. Jag kan fortfarande inte sova med ljuset släckt, säger han.
Att en stor andel av flyktingarna är högutbildade betyder också att många av dem troligtvis kommer att försvinna från Mellansel när de har fått sina uppehållstillstånd. Jobben de vill ha finns helt enkelt inte i en så liten by.
Amr Aljamli blev klar med sin SFI-utbildning i juni och har nu siktet inställt på en svensk läkarlegitimation. I Syrien var han specialist på ärftliga sjukdomar, något han vill fortsätta med i Sverige.
– Sverige är landet för mig, landet som jag ser fram emot att leva i, och så snart som möjligt hoppas jag kunna hjälpa folk här också, säger han på fullt begriplig svenska.
Även om han har lämnat Mellansel för den här gången vill han gärna stanna i närområdet.
– Jag tycker om människorna här: i Mellansel, i Örnsköldsvik och i Norrland. Man hälsar på folk på vägen som man inte känner sedan tidigare.
Om Roger Fjeldseth ska komma på något att klaga på är det att flyktingarna måste åka in till Örnsköldsvik för att läsa svenska.
Kanske är han rädd att de likt Amr Aljamli ska lämna Mellansel när de väl har sett den stora världen på andra sidan Veckefjärden.
– Vi behöver bli fler på landsbygden, för att vi ska kunna behålla servicen till invånarna. Förhoppningsvis kanske någon procent av alla som kommer kan bli Mellanselsbor, eller i alla fall stanna i omnejden, säger Roger Fjeldseth.
Kommunikatören Sleiman Almoulla säger att de är på rätt väg.
– Det är redan fem eller sex stycken som är bosatta i egna lägenheter här i Mellansel.
Både Örnsköldsviks kommun och föreningslivet i Mellansel är dessutom positiva till att ta emot fler flyktingar.
– Det kanske inte var lika självklart i september i fjol, men nu känner jag mig inte rädd för att det skulle komma lite fler flyktingar till Mellansel. Med tanke på att det är 81 miljoner som är på flykt i världen känns det väl inte så tokigt att man är positiv till den saken. Vad är alternativet? Jag kommer inte på något annat. Vi kan inte stoppa en flyktingvåg, säger Roger Fjeldseth.
Mohammed Ghaze tänker också på framtiden – bara på framtiden.
– Jag försöker bara glömma det som har varit. Jag kommer aldrig flytta tillbaka till Syrien. Sverige är mitt nya hemland och jag hoppas kunna återförenas med min familj här. Jag är utbildad och vet att jag kan utvecklas här, göra nytta, säger han på närmast perfekt engelska.
Nästa år hoppas han kunna göra det på svenska.
