Jag kan förstå det ideologiskt renrasiga i att vilja betala skolan själv men ser man de samhällen som har det ordnat på ett viset hamnar du utan undantag för nära ekvatorn för min smak. Utbildning skall vara till för alla och det är inte bara av snällhet utan också för att det ger oss de smartaste människorna på rätt plats vilket ger oss det bästa näringslivet vilket jag utan att tveka påstår att Sverige.
Där finns det ganska mycket empiri, inte minst historiskt. I början av 1800-talet gjordes i flera länder utbildningsreformer (i kölvattnet av franska revolutionen) och de ledde efter några decennier till kraftigt ökande produktivitet och utveckling, exempelvis i de länder som sedan blev Tyskland. Sverige följde efter med 1842 års Folkskola (efter sedvanlig debatt om hur onödigt det var att ge underklassens barn utbildning), den var tillfullo genomförd först på 1890-talet, mest av ekonomiska skäl. Den allmänna värnpliktens införande beredde väg inte bara för allmän rösträtt utan även för ytterligare breddade möjligheter till utbildning.
Sverige torde tillhöra de länder som har gjort den både längsta och snabbaste resan från underutvecklat u-land till avancerat i-land (för att använda gamla termer). Svenska ingenjörer tog fram världsprodukter efter varandra, många av dem lever landet gott på än idag.
Det finns några i både forskning och beprövad erfarenhet tydliga slutsatser som förtjänar att lyftas fram, här några av dem ur minnet:
1. Det är klokt att ha ett blandat elevunderlag i skolorna så länge som möjligt. De starka försämras inte, de svaga lyfts. Banden mellan befolkningsgrupperna stärks, förståelsen ökar. Medvetenheten om att intelligens/läraktighet/driv inte beror på socioekonomisk ställning sprids.
2. Ledarskapet i klassrummet är helt avgörande för hur mycket eleverna lär sig. Att lära sig är huvuduppgiften, lärarens uppgift är att leda gruppen och få dem att lösa sin uppgift så bra som möjligt. Tror någon att lösandet av uppgifter går särskilt bra utan ledare?
3. Lärare som dels kan ämnet och gärna mycket mer därtill, men också är intresserade av sina elever, bekräftar dem och själv är goda föredömen i lärandeprocesser och ledarskap.
4. Resurser är inte alls avgörande. Antalet vuxna i klassrummet eller storlek på klass har i stort sett ingen inverkan på lärandet. 50 elever under en presenning i skogen utan skollunch når ungefär samma kunskapsnivåer som 12 elever i en luftkonditionerad lyxanläggning med fri glass på fikarasterna. Oavsett om man mäter på två veckor eller 9 år. Däremot KAN förstås resurser vara avgörande i den meningen att man rekryterar bra lärare och bygger incitament att högpresterande människor väljer att bli lärare.
5. Skolan är till för eleverna. Inte för föräldrarna, lokala företag eller friskolekoncerner. Föräldrar vill ha små klasser och en byskola i varje hörn. Lokala företag vill ha leverans av undersköterskor och lastbilschaufförer. Friskolekoncerner vill ha vinst.
Elever vill ha kompisar, social och kunskapsmässig utveckling. Utmanande och stimulerande arbetsuppgifter, trygghet och inspiration.
osv
Till allt detta skall vi lägga att en högre utbildningsnivå på befolkningsnivå ger längre livslängd, bättre upplevd livskvalitet, lägre kriminalitet, mindre droger/alkohol/tobak, större möjligheter att påverka sitt eget liv och högre livsinkomster - det ger också samhället en högre produktivitet, lägre kostnader för sjukvård, försäkringssystem och brottslighet osv. Allt sammantaget så är bra utbildning en vinstmaskin för både individ och samhälle.
Därför finns det absolut anledning till att se över både hur vi organiserar och finansierar utbildning i Sverige. Jag tror på ett tydligt statligt ansvar där av skäl som förhoppningsvis framgår tydligt ovan.