Det är inte så farligt som man kan tro. När det väl börjar röra sig därinne så har redan hormonerna ställt till hjärnan så till den milda grad så att man faktiskt tycker att den lille alien därinne är helt fantastisk.
Som mitt uppe i alltihopa så måste jag erkänna att det finns dagar när ångesten över det kommande ansvaret känns helt ohanterbar. "Vi hade ju ett bra liv, varför ändra på det?". En stund senare sitter man och stirrar fånigt på ultraljudsbilder och tycker att den där svartvita lilla figuren (som man knappt vet vad som är upp och ner på) är det sötaste som nånsin existerat.
Jag som tyckt likadant om barn som många andra tjejer som skrivit i den här tråden har till min fasa upptäckt att jag blivit lika knas i skallen som de flesta blivande/nyblivna mödrar.
Full respekt till alla dom som av olika anledningar säger nej till att skaffa några barn. Däremot så säger jag, vis av egen erfarenhet, att ingen är sämre än att man kan ändra sig. Flera gånger om...
