Det är väl bara jag som inte förstår varför en Yamaha XT 500 från 1979 är värd 75000kr, och en välskött Kawasaki KLE 500 nybesiktigad bara är värd 18 500 kr. Om det inte handlar om det något diffusa begreppet "samlarvärde" då. Skillnaden i körupplevelse eller användningsområde kan inte vara värd de felande 55.000kr
Eh... Jo!
Du har inte kört någon av dem. Jag har ägt båda.
KLE är en dröghög, därtill i de flesta årsmodeller drabbad av 90-talets allra mest hysteriska färgsättning.
Pastell ska ju vara milt mot öga och sinne, men på något sätt har man lyckats bryta fram en slags neonpastell som inte bara är skrikig i sig själv - utan dessutom skär sig bigtime med sina kontrastfärger.
Just annonsen du länkade till var ett sent exemplar med en mildare färgsättning, men de flesta är off the chart RAL-mässigt. Ja, även enligt Pantone eller vilken skala man än hittar att jämföra med.
Kawasaki har verkligen landat i ett eget universum med KLE.
Nå, det värsta kan man plastidippa över tänkte jag, och drog hem en lågmilad, snorbillig KLE i en onämnbar turkos-rosa färgkrasch.
Visade sig att färgen var det lilla problemet.
Motorn är missen. Den hör inte hemma där.
Jag vet inte om den ens passar i ER-5, men i ett on off-roadchassi funkar den inte!
Den kräver varv, men ger ändå inte effekt. Svaret när man varvar är inte det traditionella arbetsvilliga "örn-örn" utan mer ett plågat skorrande. Maskinen lät så illa att jag var tvungen att klä av den direkt för att kolla motorfästena. Något måste vara löst!
Inte. Ingen anliggning heller, och eländesplasten satt som den skulle.
Hojen var både ljudgenerator och resonanslåda på en och samma gång - och därtill modellerad efter Louise Epsteins stuphuvud. Atonalt, disharmoniskt med fel sorts vibrato. En plåga att lyssna på vid varje varvtal - men låter mer och mer ju fortare man vill avsluta turen.
Stålsätta sig för att snabbt komma hem och stänga av, eller prolongera plågan på en lägre nivå...?
Tanken var att ha hojen som slänghoj när det varken är vinter eller vår, när det ligger salt kvar ute eller för vinterkörningarna som börjar här nere i saltsölet men forsätter upp i riktigt vinterklimat.
17" + 21" borgar för användbarhet. Trodde jag.
I praktiken är KLE 500 inte någon Dual purpose-motorcykel. Det kan däremot vara världens första No purpose-hoj.
Den fick gå. DireCkt. Det fanns noll glädje i hojen.
Jag undrar om inte just KLE 500 kan vara hojen som fått flest människor att sluta med MC?
Den ligger på par med regnsemester i tält - i östblocket, right up there med bästa kompisens dödskrasch.
XT 500 däremot är A package full of Sunshine.
En ikon som förändrade massor. En total fullträff i alla aspekter.
Kondenserad körglädje. Njutbar nytta. Förfinad förströelse.
XT 500 är kanske inte allt vad alla vill ha ut av en motorcykel, men så otroligt många vektorer av det vi alla önskar uppleva på två hjul - medvetet eller omedvetet, passerar igenom XT 500 att det blir omöjligt att förbise cykeln.
Jag drar det så långt att jag hävdar att XT 500 är en hoj alla motorcyklister borde ha kört - bara för att ha en referens.
Man måste inte äga den. Köra räcker.
Chansen är överhängande att man vill äga en efter att man provkört, men det är inte det jag är ute efter.
XT 500 är anspråkslös underhållning, med bara en flisa av de hästkrafter dagens hojar har.
Men hojen öppnar dörrar i ditt inre.
Du ställer KLE 500 mot XT 500 som om dom vore jämförbara storheter.
Ha!
Jag kan berätta för dig att i uppställningen renoverad XT för 75' eller knappt inkörd KLE för 18' så är det faktiskt Kawasakin som är överprisad.
Men, man måste ha kört dem båda för att förstå.