Ok, mitt bidrag.
Jag ingde just en kompis för att kolla läget och bestämma en tid då jag kan låna hans firma-lokal och polera bilen där som jag brukar göra. Jag har inte praatat med honom sedan slutet av augusti och det var ju ett tag sen. Det visade sig att han i september blev akut sjuk och fick diagnosen kronisk ledgångsreumatism. Nu efter mycket bassängträning och annat så kan han gå lite på slät mark, ta sig upp ur sängen och klä på sig. Han får cellgifter och smärtstillande blandat med cortison för att dämpa svullnaden och smärtan och för att bromsa sjukdomen vilket verkar funka, men han har ju jävligt ont och är stel. Han har i många år haft problem dels med sin egen hälsa med magoperstion som följd, äldsta dottern fick nån konstig allvarlig sjukdom som läkarna först trodde var leukemi, hans fru har förskingrat hans pengar och firman höll på att gå i konkurs. Nu i sommras kunde han äntligen köpa ett eget hus och livet såg ljust ut igen, vi skulle bygga ett stort garage vid huset dit firman skulle flytta och vi skulle dela på ytan som blev över där vi kunde skruva med bilarna och hojarna. Nu ska han sälja huset, troligen firman med, sälja hojen... Och aldrig nån gång under alla år jag har känt honom har han klagat, aldrig gnällt. Han ser alltid den lilla positiva ljusglimten, så även nu. Så när vi hade pratat om honom, rehabiliteringen, hur han mår och hur han ska göra framöver och han frågar hur jag mår så var svaret ganska självklart: Jag mår utmärkt, jag kan stå, gå och har inte ont. Vad kan jag begära mer?
Alltså, det som gjorde mig förbannad var att just han, som har haft så mycket skit i livet ska få detta. Det finns få personer som förtjänar det mindre.